Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Alla elever ska rustas för framtiden”

Skolan är i ständig utveckling för att möta barn i behov av särskilt stöd. Förutom att nya tekniska hjälpmedel tas fram har skolan blivit bättre på att upptäcka funktionshinder i ett tidigt skede. Men när familjer känner att de inte får stöd måste skolan rannsaka sig själv, säger Angela Svensson, rektor för Sorunda rektorsområde.

Annons

Angela Svensson, rektor i Sorunda, om skolans arbete med barn med adhd. Foto: Carina Albin

Strax före jul skrev NP om två familjer som lever med adhd. De berättade om sin frustration över att barnen inte kan gå i skolan på sina villkor. De som inte passar in möts med oförståelse och exkluderas från gruppen. Det har lett till, i de här båda fallen, att barnen känner ständiga misslyckanden som de bär med sig vidare i livet. En av pojkarna är 19 år och har svårt att se sig själv på arbetsmarknaden, utan betyg, utan praktik. Han har bara en stor betungande ryggsäck från skolåren. NP:s artiklar i december föregicks av insändare från familjer som känner igen sig i beskrivningen.

Insändarna har vållat debatt och diskussioner bland lärare, i arbetslag, i skolledningar och på förvaltningsnivå, berättar Angela Svensson som blev bekymrad och ledsen av berättelserna. Inget barn ska behöva känna så i skolan och ingen förälder ska behöva känna att de inte har förtroendet för att vi bemöter deras barn på ett bra sätt, säger hon.

– Samtidigt som man blir ledsen är det en tydlig signal om att vi inom skolan behöver rannskaka oss själva och bli bättre på att fånga upp de här barnen. Uppenbarligen har vi misslyckats i kommunikationen med familjerna. De har inte känt sig lyssnade på, säger hon.

– Jag vill gärna passa på att tillägga att det är flera föräldrar med den här typen av problematik i familjen, som har hört av sig och velat säga hur bra de tycker att det fungerar. Men det hjälper ju inte de familjer som känner frustration.

Med det sagt vill hon visa på en komplexitet. Alla barn är individer med individuella behov. Det som passar ett barn fungerar inte alls för ett annat. Grundförutsättningen är en god kommunikation mellan skola och föräldrar. Det handlar om ett ömsesidigt förtroende där man känner att man jobbar tillsammans, säger Angela Svensson.

Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom, och alla andra också för den delen, ska få det stöd och den hjälp som de behöver i skolan, och bli bemötta med respekt. Så är det.

¬Det man gör från skolans sida för det ska fungera är att studera vad man kan göra på olika nivåer, både organisatoriskt och på individnivå.

– Hur ser schemat ut – finns det grupprum i anslutning till de salar man använder, hur ser rastvaktsschemat ut – finns det tillräckligt med personal på rasterna då det lättare uppstår konflikter? På individnivå ser man till saker som placering i klassrummet, att ge arbetsuppgifter och läxor i mindre doser, minipauser, nära konkreta mål i stället för beting, dubbla uppsättningar av böcker både för hem och skola och läxor via mejl. Allt för att slippa känna sig misslyckad eftersom problem med struktur är vanligt hos de här barnen. Belöningssystem har också visat sig effektivt, ett exempel kan vara att man får en glass eller en biobiljett av föräldrarna när man har uppnått ett visst antal stjärnor i skolan.

Kompetensutveckling för personalen är en annan mycket viktig del.

– Det görs kontinuerligt för att vi ska kunna tänka kreativt och hitta lösningar på vad som är bra för barnet. Vi får handledning av skolpsykolog och specialpedagog från kommunens resursenhet. Vi är också hjälpta av tekniska hjälpmedel. Det finns mycket som man kan väva in naturligt i undervisningen. På det området har det skett en revolution jämfört med för bara för några år sedan.

För att lyckas är svaret inte alltid pengar, fortsätter hon. Det är rektors ansvar att styra pengarna dit de bäst behövs. Men långt ifrån alla elever vill till exempel ha en resursperson vid sin sida.

– Man vill smälta in, vara som andra. Därför tror vi på att behålla eleverna i klassrummet så mycket som det går. Men ibland tar vi också andra vägar. Vi använder alla sätt för att individanpassa undervisningen, allt från att ha smågrupper, resurslärare i klassen, kompensatoriska hjälpmedel till specialundervisning. Nyckeln är tidiga insatser, tydlig struktur och god kommunikation, säger Angela Svensson.¬

Föräldrarna bakom insändarna har väckt en jätteviktig diskussion, fortsätter hon. Det är nog ingen som har lämnats oberörd. Även om mycket redan görs är det aldrig fel att sätta en fråga i fokus.

– Inga barn ska gå i skolan och behöva känna att man ständigt misslyckas. Det blir till slut en ond cirkel. Vi ska bygga på framgångsfaktorer så att eleverna har koll på sina styrkor och svagheter. När de går ut skolan ska de vara rustade för arbetslivet och för framtiden.

Annons
Annons
Annons