Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

"Nu får det verkligen vara nog!"

+
Läs senare

Nynäshamns kommuns personalchef Annette Måhlstedt skriver i ett debattsvar att kommunen i arbetsrättsliga frågor följer lagen noga och inte använder några Kafkametoder.

Annette Måhlstedt är personalchef på Nynäshamns kommun.

Leif Stenquist säger att han har gjort en research inför sin insändare i Nynäshamns Posten den 1 mars 2016. Jag var en av dem som han hämtade uppgifter ifrån i ett telefonsamtal förra veckan. Samtidigt som han förhörde sig om månadslönen för Bengt-Artur Brewitz och hur många ärenden han hanterade så tog han tillfället i akt och berättade för mig hur det gick till i personalärenden då han var politiskt aktiv.

Särskilt tydlig var han när han berättade om hur man hanterade chefer som man ansåg inte kunde vara kvar. Hans berättelse var att; på den tiden då kallades cheferna upp till personalutskottet och det var personalutskottet och ingen annan som framförde att man inte hade förtroende för chefen och sedan gjorde man en överenskommelse. I samtalet framhöll Stenquist med emfas att ”på det sättet fick man inte någon uppståndelse”. (Att göra en överenskommelse innebär att kommunen betalar ut x antal månadslöner i samband med att medarbetaren slutar ”frivilligt”.)

Under vårt samtal påminde jag Stenquist om att han och jag med flera suttit i samtal om ett personalärende under den tid som han var politiskt aktiv. När Stenquist hade uppdaterat sitt minne om vilket ärende det rörde, så påstod han under vårt samtal, att arbetsgivaravdelningen hade drivit det ärendet till att vi skulle vilja ha beslut om ett avsked. Han tillägger så; ”ja, det var ju jag som räddade den chefen från avsked”. Stenquist har dessvärre dåligt minne här då saken var den att den arbetsrättsliga utredningen som genomfördes av Bengt-Arthur Brewitz visade att det inte fanns grund för något avsked eftersom det saknades riktlinjer och rutiner på miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen, vilket i sin tur innebär att arbetsgivaren inte kan friskriva sig från ansvar. I det fallet fanns det dock arbetsrättslig grund för omplacering.

Jag vill med stor tydlighet framhålla att Nynäshamns kommun som arbetsgivare definitivt inte driver arbetsgivarpolitiken och de arbetsrättsliga frågorna med några ”Kafkametoder” som Stenquist påstår i sin insändare. När det gäller arbetsrättsliga frågor finns det tydliga spelregler i lag och avtal som vi följer noga, vilket vi också kräver att våra motparter gör. Om så inte skulle vara fallet tar vi självklart upp detta med ansvarig ombudsman eller om det blir nödvändigt vänder oss högre upp i den fackliga organisationen, vilket har blivit nödvändigt i ett nu aktuellt ärende. När vi kallar till ett samtal med arbetsrättsligt innehåll är vi alltid noggranna med att informera berörd medarbetare att hen har rätt att ha med sig sitt fackliga ombud. Om situationen är av sådan art att det inledande samtalet måste komma till mycket snabbt tar vi som arbetsgivare kontakt med den berörda fackliga organisationen för att förbereda dem på att vi kommer att kalla en av deras medlemmar till ett samtal – allt för att den facklige företrädaren ska kunna göra sig beredd att bistå sin medlem. En sådan kontakt från arbetsgivaren sker alltid utan att vi nämner namn på medarbetaren eftersom det ytterst är medarbetaren som avgör om den vill ha en facklig företrädare med.

Eftersom medarbetare alltid har rätt till stöd, oavsett en arbetsrättslig process, erbjuder vi alltid detta till medarbetare som hamnar i en svår situation som till exempel avstängning från arbetet under en pågående utredning. Stödet ges av vår företagshälsovård.

Det är vidare intressant att konstatera att Stenquist med sitt sätt att formulera resultatet av sin research på det arbetsrättsliga området också kan tolkas som att han angriper de fackliga organisationerna. Stenquist tycks mena att de fackliga organisationerna inte i tillräcklig utsträckning förmår tillvarata sina medlemmars intressen – att arbetsgivaren har fritt spelrum!

Stenquists följande påståenden behöver också kommenteras:

I Stenquists research under vårt samtal lämnade jag på Stenquist direkta begäran uppgift om Bengt-Arthur Brewitz exakta månadslön. Även i denna fråga behöver Stenquist fräscha upp sitt minne. Uppgiften om Bengt-Arthur Brewitz lön som han ogenerat lämnat i artikeln stämmer inte med verkligheten!

Jag och Bengt-Arthur Brewitz har inte, som Stenquist påstår, varit arbetskollegor tidigare. På min gamla arbetsplats, stiftelsen Stora Sköndal, hade jag och vår vd behov av arbetsrättsligt stöd i några ärenden. Vår dåvarande ordförande i stiftelsen, biskopen i Uppsala, Ragnar Persenius rekommenderade då arbetsrättsjurist Bengt-Arthur Brewitz för att bistå oss i detta.

Stenquist skriver vidare att ”Många duktiga medarbetare har dock slutat på grund av bristande ledning. Framförallt när det gäller arbetsgivaravdelningen”. Javisst har det slutat duktiga medarbetare på arbetsgivaravdelningen under mina snart 5 år som chef. Under dessa år har avdelningen haft i snitt 15 tjänster/år. Av dessa har fyra gått i pension, en slutade 2011, en 2013, två 2015 och två 2016 och en person är omplacerad. Jag har haft avslutsamtal med samtliga och de har alla olika skäl till att de lämnat.

Som tur är har vi kunnat rekrytera mycket bra efterträdare vilket är en viktig garanti för att vi ska kunna fortsätta och ge vår organisation bra service, stöd och utveckling samt nödvändig styrning.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons