Den rikspolitiska matematiken - där tre minoriteter famlar och fumlar kring hur en eventuell majoritet ska kunna bli till - erbjuder varje vecka nytt spekulationsstoff från huvudaktörerna:

- En Björklund som vill att även Åkesson ska få delta när flerpartisamtal startar (men sedan ska han skickas hem, eller?).

- En Löfven som inte tänker avgå vid valförlust, såvida inte en majoritet av Alliansen och SD formerar sig (vilket, hoppas han, spräcker Alliansen så att en eller två går över till honom).

- En Kinberg Batra som avvärjer varje matematiskt preciserad fråga med samma ogenomträngliga svarsformel (ty varje precist svar skulle splittra egna gänget).

- En Åkesson som vill samregera med M och KD (vilket knappast skulle fungera, för då hittar nog Löfven och alliansresten varann).

Mats Wingborgs bok "Den blåbruna röran" ger löfte om hjälp till den som vill förstå vad som kan tänkas ske. Särskilt underrubriken, om SD:s flirt och högerns vägval, lockar...

Sverigedemokraternas omsvängningar för att komma närmare Alliansen beskrivs förvisso utförligt och klarläggande: SD:s rörelse från nej till ja i frågan om vinster i välfärden, från nej till ja till fler jobbskatteavdrag, ändrad linje i den ekonomiska politiken, ändrad syn på friskolor...

Men i underrubrikens andra del, högerns vägval, har Wingborg föga att tillföra.

Inte så konstigt, kan tyckas, eftersom vägvalet är ogjort. Men boken hade vunnit på om Wingborg vågat sig på att spekulera kring hur det skulle bli om SD bejakades som borgerligt stödparti och regeringsunderlag till Alliansen. I stället bjuder han på tämligen knastertorra avsnitt om nyliberalism, högerpopulism och främlingsfientlighetens rötter.

En intervjuad, statsvetaren Andreas Johansson Heinö, förlagschef på Timbro, är glasklart avvisande till tanken på SD som stödparti till en alliansregering:

"När som helst skulle SD kunna börja ställa krav... De skulle när som helst kunna avsätta en alliansregering om partiet inte får som de vill... Det vore en farlig utveckling".

Detta om tänkbara sverigedemokratiska krav hade förtjänat en utförlig beskrivning. Den skulle förstås bli mer kontroversiell och spekulativ än vad den akademiskt försiktige författarens natur bjuder.

Men det vore intressant att - till exempel utifrån en lista över vad SD:s förebild Dansk Folkeparti som stödparti pressat fram ur olika borgerliga regeringar under årens lopp - få en bild av hur SD-krav inom kulturpolitik, yttrandefrihet, tillgång till sociala rättigheter, villkor för medborgarskap, ordningsregler kring tiggeri, etc etc, kunde tänkas se ut?

Men det kanske kommer i någon annan bok.