En bok är klar. Hon väntar på att vilken dag som helst få de första exemplaren i sin hand. De ska budas över från tryckeriet. Det är – om jag räknat rätt – hennes fjärde bok som är på väg. Hon borde vara vid gott mod. Ja, hon borde rentav vara förväntansfull. Ändå hemsöks hon av vånda och osäkerhet inför de krav som genast gör sig gällande i släptåget efter att ha gett ut en ny roman. Hon sitter i sitt arbetsrum och försöker finna ord och mening. Hon vill förekomma varje fråga, hon vill sammanfatta vad som är möjligt att säga om den nya romanen.

Hon kommer snart att vara en fånge – detta eviga resande, de slitsamma framträdandena i bokhandlar, läsecirklar, föreläsningar, studieförbund som tar över hennes liv. Att vara författare är ett ensamt yrke. Att tvingas delta i den kommersiella cirkusen kring försäljningen – detta att förväntas stiga fram i rampljuset, bli synlig, skapa intresse – och bli en form av boknasare i en stenhård konkurrens om läsarna är något annat och väsenskilt från skrivandet.

Vad som ger Karolina Ramqvist störst problem – problem som närmare sig det plågsamma och psykologiskt smärtsamma – är den förkonstlade situationen att tvingas tala om sin egen bok inför främmande människor vilka ofta inte har hunnit eller brytt sig om att läsa boken hon ska tala om. Ingen författare, menar hon i sin bok ”Det är natten”, kan egentligen tala om sina böcker. Ramqvist försöker kontrollera denna omöjliga situation genom att i förväg skriva ned vad hon ska säga under sina framträdande – hon vill inte bli överrumplad, orden ska finnas där klara att uttala inför de mest skiftande av åhörare.

När hon sitter ensam i sitt arbetsrum när barnen gett sig iväg till skola och dagis och maken begett sig av till sitt jobb, finner hon ett slags tröst i – och repar mod av – vad Marguerite Dumas skrev sent i sitt liv i boken ”Att skriva”:

Författare ”talar inte mycket för det är omöjligt att tala med någon om en bok som man skrivit. . . Det är omöjligt.” Och några rader längre ner i citatet återfinns titeln på Ramqvists bok: ”För en bok är det okända, det är natten, det är slutet, just det.”

Varför måste författare som skriver sköntlitteratur stå till svars för vad som händer i fiktionen som de har skapat. Det är sannerligen en berättigad fråga. Överlag har dessa krav på författare att de ska framträda – bli till en sorts kändisar – börjat deformera författarrollen på ett sätt som är ytterst kontraproduktivt. Författaren ska skriva, hon ska bland annat skala av verkligheten dess sken och blottlägga andra mer svårfunna samband. Att tala om vad som sker i romanerna är ju egentligen kritikernas och läsarnas uppgift.

Det är natten” – med underrubriken ”Författaren och den som skriver”– handlar ytterst om en författares rätt till integritet. Men den handlar också om hur omöjligt det har blivit att kräva den rätten då författare helst ska vara en sorts ständigt tillgängliga muppar – mer underhållare i showbiz än sanningsvittne eller samtidsskildrare. Det är en utveckling som riskerar att trasa sönder författarnas verkligt avgörande roll – en roll med betydelse av mer vittgående verkan.

Karolina Ramqvist inger hopp om att det finns författare som främst vill vara just – författare! Och jag uppmanar alla som är intresserade av skrivande och den roll författare bör inta att läsa ”Det är natten”. Den är viktig. Den är angelägen i en tid då alltfler tycks göra allt för att undfly minsta ansats till allvar.