Det är mer än stökigt i de trånga rummen uppe i vindskyffet. Kläderna ligger huller om buller. Pappershögar, böcker, tidskrifter. Utkast till dikter, avsomnade romaner, astronomiska iakttagelser. Det luktar allt annat än välkomnande. Urin, surnade matrester, unket öl och sedan länge bortglömda dikter sprid en odö r av död och förfall. Kackerlackorna är stora som möss och råttorna liknar mest katter. Det rasslar och krafsar överallt i de stora pappershögarna när skadedjuren springer omkring utan minsta ansats till rädsla.Vindkyffet är som ett oorganiserat museum av alla ofullbordade ansatser – ett minne över alla av som aldrig blev.

Men han trivs där. Det är hans tankars och känslors hemort. Hans roll är dock oklar och en aning otydlig. Med sin luta ska han måhända sjunga de dikter han borde skriva. I stället blir han fånge i sin egen egoism. Mot självgodheten och själviskheten tvingas han att slåss under varje tidsperiod som skildras.

Resorna ut i världen kan vara givande, men det är enbart här på den ingrodda och stökiga vinden som han förmår att komma till sin rätt. Här är platsen för hans skapande, hans viktiga skrivande. Och där bor – åtminstone ibland – även vännen och trätobrodern Jarac Allvetaren (vars riktiga namn nog är Igor Jurin). De ser sig själva som filosofer i en tid utan sanningar. De söker efter vad alla andra verkar ha förlorat frivilligt. De flesta har gett upp sina drömmar. Det vägrar lutspelaren, globetrottern, författaren och filosofen göra. Han skriver denna bok i stället.

Berättarjaget i den mästerlige Danilo Kiš debutroman ”Vindskyffet” från 1962 ger sig till känna genom sin brustna stämma. Platsen är Belgrad. Och kanske är hans namn Orfeus; men kanske är det inte hans namn. Men han har ambitionen att förstå allt. Det är ett mål han självfallet aldrig kan nå. Han framstår därigenom som dömd att varje gång – vid varje försök – komma till korta. Denna känsla av otillräcklighet bryter om och om igen sönder hans strävan efter – eller kanske snarare dröm om – ett encyklopediskt vetande, en allomfattande förklaring. Romanen blir till en klagosång över omnipotensens omöjlighet.

Kärlekshistorien som löper igenom romanen är inte av det lyckliga eller okomplicerade slaget. Eurydike dör inte av en giftorms bett som myten berättar. Men en nymf verkar hon likväl vara. Är berättarens trånande kärlek besvarad? Flyr hon ner till dödsriket? Jagar han – drabbad av sorgens galenskap – henne därnere i det fatala och farliga mörkret? Kanske förvandlas Belgrad i skuggan av den obarmhärtiga makten till ett Hades som förflyttats upp till jordytan?

Den fula och frånstötande egoismen är återkommande föremål för författarens attacker. Endast genom att frigöra sig från den kan huvudpersonen nå sin egen räddning och erövra ett verkligt liv där lögnerna flagnar och en efter en singlar döda ner till marken. Ska hans liv kunna bli autentiskt, verkligt för honom själv i alla svårgenomträngliga dimbankar av fylleslag och förtryck, måste han nå fram till en försoning bortom själviskhetens deformerande inflytande. Sanningen ska göra honom fri. Men vägen dit är inte lätt att vandra. Och irrfärderna blir många – alltför många.

De avgörande och bärande sammanhangen skapas inte minst genom de luckor och tomrum – det enbart antydda och aldrig skildrade – som blir till något som liknar en väv av vad som aldrig beskrivs. De olika avsnitten i ”Vindskyffet” är som titthål in till en främmande värld. De är delar av en avsevärt större berättelse, en helhet som enbart antyds. Läsarens förväntningar och fantasier får fylla i vad som fattas, det som blott anas mellan vad som står skrivet. Det gör ”Vindskyffet” till en mäktig och –märkligt nog – nöjsam utmaning. De outtalade kraven får boken att växa. Läsaren är förutsättningen för att de ännu inte nedtecknade historierna ska kunna räddas och därmed överleva för att nå eftervärlden. Det är resultatet av denna storartade gestaltning av en värld dold av lögner, i ett system där medborgarna alltid hemsöks av förtryck och hot om våld och död.

Bokens skenbara lekfullhet blir till omskakade kontrast till den blodiga och grymma verkligheten.

Översättning: Elisabeth Knutsson och Boris Mićanović

Efterord och intervju med Danilo Kiš: Gabi Gleichmann

(Rámus)