En hålighet i själva själen gör sig ständigt påmind. Dagarna rör sig sakta framåt, i en trygg och trivsam lunk. Vardagarna är i stort bra dagar. Hon är lycklig med sin man, Jarl, som arbetar som jurist. Deras samliv har funnit en fungerande rytm. De trivs med varandra. Ändå återkommer denna pockande känsla av tomhet, ett eko av egendomliga krav och andra förväntningar på vad livet borde vara. Elaka röster som manande verkar säga att hon missbrukat sin tid och begåvning.

Hanna har bestämt sig för att bejaka sin starka skaparkraft. Måla har alltid varit som en självklar del av henne. Hon kommer – trots den stenhårda konkurrensen – in på Konstfack. Det går bra för henne. Tills det oväntat en dag säger stopp. Totalstopp. Hon vet inte om det är för att hon inte vill eller inte längre kan. Några fler tavlor målar hon inte just nu. Något har stängts av inom henne. Hon vill hoppa av Konstfack. Jarl, som är mer pragmatiskt lagd. lyckas förvandla det till en tillfällig ledighet. Platsen kommer att finnas kvar om hon ångrar sig.

I stället börjar Hanna Frank på en skrivskola, belägen i en gammal herrgård utanför Stockholm.

Där går hon en kurs för författaren Pål Berger – känd för sina märkliga kurser och, enligt Hanna, sin arrogans och utstuderad retlighet och löjliga framtoning. Denna termin vill Berger att deltagarna ska ägna sig åt ett och samma projekt. Ur sin politiska korrekta portfölj tar han upp ett antal annonser, de har samtliga varit tryckta i Gula Tidningen för omkring åtta år sedan. De är alla undertecknade med ”Madeleine F.” – och så heter också Lena Einhorns nya roman.

Det är en gäckande gestalt, denna Madeleine F. Genom annonserna framstår hon som en sann renässansvarelse, hennes kunnande och färdigheter är – om uppgifterna i annonserna är korrekta – stora och mångfacetterade:

Hanna blir som besatt i denna främmande och fantasieggande Madeleine F. Har hon funnits? lever hon? Är annonserna enbart ett påhitt? Vem kan kvinnan vara? De andra i gruppen fantiserar kring de få uppgifter som annonserna ger. Men Hanna börjar på allvar att söka efter denna kvinna. Hon vill veta vem hon var. Hanna går till olika skolor som speglar de uppgifter som annonserna ger; hon besöker folkbokföreningen på Skatteverket. Hanna försöker efter en period att göra sig fri från besattheten. Hon börjar till och med att måla igen. Men inget förmår distrahera henne någon längre tid. Besattheten återvänder, eller rättare: den lämnar henne aldrig.

Nyfikenheten, den pådrivande viljan att verkligen få veta vad som döljer sig bakom namnet, blir nästan till en plåga.

Parallellt i Lena Einhorns roman ”Madeleine F.” skildras Magdi Flóriáns liv från 1956 då hon var elva år gamla genom nedslag hennes liv vid olika tidpunkter. Hon har som barn kommit från Ungern. Berättelserna om Magdi och Hanna blir speglingar av olika främlingskap och en själens brist på autenticitet – en äkthet de strävar efter och längtar att erövra. Hanna söker efter något hon inte riktigt kan förstå eller beskriva. Samma sak gäller för Magdi, även om hennes sökande framstår som mer begripligt – utanförskapet, det nya landet, kulturkrocken. Ändå är de mycket lika, och självfallet löper de parallella trådarna mot en gemensam upplösning.

Dessa två gestalter i Einhorns roman har somliga drag gemensamt. Kanske främst sitt utanförskap och främlingskap. Men en stor skillnad bildar som en vallgrav mellan dem. Ty Magdi (Magdolna) Flórián vill in i samhället. Hon vill finna en plats – ett utrymme – bland alla andra, bli hemtam i ett främmande land. Hanna, å sin sida, tycks allt oftare göra vad hon kan för att förmå sig för att ta sig ut ur en samhällsgemenskap som är henne alltför trång.

”Madeleine F” är en allvarlig bok. Det är en vacker – aningen mollstämd – roman. Och den skriven med en stilistisk bravur som förmår att förmedla de mest svårfångade av känslor.

Crister Enander
enander@kajen.com

LITTERATUR

Lena Einhorn

“Madeleine F.”

(Natur och Kultur)