Där sitter jag i Grand Hôtels bar och väntar. En kopp kaffe och en flaska Pellegrino är mitt enda sällskap. Var håller John Irving hus? Tiden har, på en och samma gång, blivit såväl seg som aggressiv. Den fula klockans sönderkokta visare rör sig knappt – den står där på en sockel och försöker se förnäm och märkvärdig ut. Det är som om urverket blänger på mig – hånfullt, avståndstagande. Det är, kommer jag fram till, ett elakt urverk, trots sitt stilfulla yttre. Jag väntar, inte olik en misslyckad gestalt i en av Jean Paul Sartres tidiga pjäser.

Självfallet har jag varit för tidig. Det vet jag. Jag är alltid för tidig – som en yrkesskadad militär. Men nu är John Irving rejält försenad, något som står i strid mot grundvalen i hans karaktär. Till slut kommer han dock; kliver ut ur en av hissarna. Nästan en timme senare än avtalat. Han är överrumplande kort (jag var övertygad om att han var en lång) och är iförd mörkblåa träningskläder och över nacken fram över bröstkorgen hänger en stor vit frottéhandduk. Svetten lackar om honom, typiska eftersvettningar. Hans träningspass måste varit grundligt, en brottare, även en före detta framgångsrik brottare, kan träna hårt som få andra.

John Irving går med beslutsamma steg fram till mig. Han ber, nästan som en skamsen skolpojke, om ursäkt. Hans pass nere i gymmet drog ut på tiden: inte minst orsakat av att de hade missat hans väckning. Kroppen – framhåller han – var full av ett överskott av adrenalin. Han ber mig att gå in i matsalen så att vi kan äta en sen lunch tillsammans. Det var aldrig avsikten. Själv ska han gå upp på rummet och snabbt byta kläder. Han är trevlig, oförställt omtänksam. Han ler vänligt och vill, tveklöst och med en påträngande tydlighet, slippa ifrån detta samtal och smita undan denna känsla av skuld. Det ger ett ovanligt sympatiskt intryck.

Över lunchen pratar vi om mer allmänna ämnen. John Irving har – efter visst petigt krångel med servitrisen – beställt in piggvar med spenat. Aptiten är det inget fel på. Jag tar dagens rätt, rårakor med stekt fläsk, John Irving blickar, då och då, med lätt avsmak mot min tallrik. ”Svenska barbarer med sina barbariska seder”, tänker han säkert.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Jag får veta att han skriver för hand. Han köper kollegieblock i stora förpackningar. Ibland skriver han även med en reservoarpenna. Inget slarv. Inget trams. Målmedvetenheter är avgörande.

Därefter lämnar vi den stökiga matsalen och tar varsin kopp kaffe i baren och slår oss ner i de knarrande läderfåtöljerna. I barens dunkel försöker jag intervjua honom. Då startar han ett inre band, numera slitet och tomt efter alla gånger han framfört samma skildring; det är en seg och trist liten visa – John Irving är sönderintervjuad. Svaren ekar av brist på engagemang. Han bryr sig inte; han är inte längre här. Han är uteslutande duktig och allt sker med största precision, mekaniskt och med de inövade skämten på rätt ställe. Att vara duktig är viktigt i den syn som John Irving har på livet och sig själv. Kraven han ställer på sig själv är många och hårda.

Då försöker jag i stället – en aning desperat, det erkänner jag – att ta upp en av hans tidigare romaner – det är för övrig en av mina favoriter i hans hyllade författarskap: ”En bön för Owen Meany” med dess många självbiografiska inslag. Irving tvekar; blir nästan förvirrad och vilsen där inne i den mörka baren. Hans blick börjar flacka. Han vrider sig av obehag i läderfåtöljen som dock knarrar vänligt. Han tar en slurk kaffe och ser sig om omkring på jakt efter en ledtråd eller en flyktväg. Programmet eller rutinen avviker och inget sker längre enligt manus. Det är uppenbart att det stör honom. Det stör honom på allvar.

Det är svårt att tänka sig en mer disciplinerad och sammanbiten författare. Alla neuroser – och de är många, som alla hans böcker vittnar om – och de smärtsamma minnena vilka är ännu fler, hålls i schack av en inrutad ordning, av en mängd små och skenbart betydelselösa rutiner, som styrs av klockan orubblighet. I varje ögonblick utmanar John Irving sig själv. Det är hans kamp. Det är barndomens trauma som skapar dagens fängelse av hänsynslös tukt och ordning. Han framhärdar genom disciplin och ordningsamhet. Där han sitter ser jag hur hans käkar börjar mala, de tuggar i tomme. Han är plötsligt osäker. Vad ska han säga nu?

Situationen är utan tvekan märklig. Där sitter en av samtidens mest lästa författare, svarslös som vore han oväntat vilsen i ett förvridet och förryckt sammanhang; han verkar ha tagit ett kliv rakt in i en av sina egna romaner. Det är såväl skrämmande som fascinerande. Han våndas. Han ser plötsligt på mig med ögon fulla av hjärtskärande hjälplöshet. Men jag kan inte rädda honom. Hur skulle jag kunna det? Intervjun skrev jag aldrig (det har bara hänt två gånger). Jag ville inte repetera ett eko av ett eko som skallade av färdigtuggade repliker. Det kändes falskt. Och rejält meningslöst.

Nu är John Irving över sjuttiofem år. Vetskapen är svår att omfatta: Irving har alltid haft något pojkaktigt och furiöst över sig. Ändå är vitaliteten densamma, energin orubbad och frodig. Hans nya roman, ”Mysteriernas gata”, innehåller hans välkända och beundrade särmärken – intensiteten och humorn, allvaret och många ödesmättade händelser som leder in på oväntade vägar. Måhända är allvaret större än vanligt.

Två liv. Två erfarenheter. En person. Juan Diego Guerrero – tidigare Juan Diego Rivera – är kluven i halvor som aldrig tycks bilda en harmonisk eller fungerande helhet. Sambanden – själva kittet som håller samman karaktären och personligheten – i Juan Diegos liv är avbrutna, ja antagligen medvetet avhuggna. Han famlar i sitt inre; han letar efter något som kan ge mening åt hans brustna liv. Den vuxne mannen är en förhållandevis framgångsrik författare. Dock har han nyligen beslutat sig för att sluta undervisa. En form av tidig pension, och han framhåller att han däremot inte pensionerat sig från sitt skrivande. Han haltar svårt. Han har, som Lord Byron, en klumpfot och det får omgivningen att behandla honom som om han vore allvarligt handikappad. Femtiofyra år är Juan Diego, men ser avsevärt äldre ut.Den unge pojken, däremot, lever i ett liv bortom den smått berömde författaren; han finns där – i en annan tid och ett annat land – på en gigantisk soptipp utanför Oaxaca, i Guerrero där han bor i ett litet rangligt skjul. Och han får betalt genom att leta efter ännu användbara ting eller lättsåld koppartråd och aluminium. Han läser mycket. Någon skolgång har han inte erbjudits: han har lärt sig läsa på egen hand, numera även engelska böcker. Han läser mängder med böcker. Längtan till orden, till främmande sammanhang och förklaringar, är som en aggressiv hunger som – vad det verkar – inte går att stilla. Hunger efter bokverk och maffiga luntor är omättlig. Han läser samtliga böcker som han lyckats rädda undan de många eldarna – de så kallade ”Helveteseldarna” – som brinner överallt på soptippen.

Ofta läser han högt för sin yngre syster, Lupe Hon pratar konstigt, men kan å andra sidan läsa andras tankar. De som bor på tippen är rädda för henne. Deras mamma, Esperanza, arbetar om nätter på Zaragosa Street. Hon är prostituerad. Hon är dessutom bedövande vacker och lämnar ingen man oberörd, inte ens jesuiterna. Hon är även den bästa städerska som jesuiterna någonsin haft Esperanza – som betyder Hopp – är en medveten stereotyp: Horan och Madonnan i en och samma person.

En godhjärtad jesuit, broder Pepe, får höra talas om den läsande pojken ute på den stora soptippen. Han börjar regelbundet besöka Juan Diego med bilens baklucka fullastad av ”goda böcker”. Snart inser han att pojken själv har mängder av ”goda böcker”, även om soptippsungen läser allt han kommer över. Inte minst de många böcker som de två bigotta och konservativa jesuiterna – fader Alfonso och fader Octavio – har rensat ut ur klosterbiblioteket som olämplig läsning.

Aldrig tidigare har John Irving så öppet och oreserverat skildrat den katolska tron. Mysterierna kan vara mirakel och mirakel och självklart vara mysterier. Gränserna suddas ut. Han gräver sig djupt ner i mörka skikt inom sin huvudperson. Han skildrar Jungfru Marias och Ignatius av Loyolas betydelse – Jesuitorderns grundare.

Juan Diegos två liv har tidigare aldrig förenats. Medvetet har de hållits isär. De representerar två separata erfarenheter. De har existerat som parallellt löpande spår inom honom; två spår som inte närmar sig varandra. Men genom sin läkare, den förstående doktor Rosemary Stein, som skriver ut dels betablockeraren Metroprolol, dels Viagra, ändrar dessa piller spåren och deras framfart i hans vilda mardrömmar. De kommer allt närmare varandra och förändringen påverkar vår märklige hjälte på djupet. Allt tycks bli annorlunda; något nytt skapas, även om det ibland sker under vånda. Om han att då och då avstår ifrån att ta de gråblå betablockerarna – vars främsta uppgift är att reglera hjärtrytmen – så förändras hans livliga drömmar karaktär. Han drömmer om sin barndom. Han minns tydligt en annan tid, ett annat liv. Det både fängslar och gäckar honom. Men han vill – det vet han på ett underjordiskt plan inom sig – bli en mer helgjuten människa.

John Irving skriver här – helt uppenbart – om egna erfarenheter. När han var två år skilde sig föräldrarna. Hans far försvann ur hans liv – han fick senare även ett nytt namn. Från att ha varit John Wallace Blunt, Jr blev han John Irving. De många frånvarande fäderna är ett återkommande inslag i hans romaner. Här i ”Mysteriernas gata” framhålls det med en pregnant tydlighet. Den unge pojken försöker finna faderssubstitut varhelst han möter en vuxen man som utstrålar vänlighet och omtanke.

Med ”Mysteriernas gata” har John Irving återigen skapat en roman som gäckar och griper tag med samma envisenhet. Allvaret är dock större. Nu är det såväl sammanfattningarnas som slutsatsernas tid. Men den svarta humorn som, paradoxalt nog, innehåller en stor dos av värme och medmänsklighet blänker skarpt och medryckande.

Crister Enander

enander@kajen.com

*

LITTERATUR

John Irving

”Mysteriernas gata”

Översättning: Rose-Marie Nielsen

(Wahlström & Widstrand)