När vardagens händelser och dess virrvarr av sammanträffanden och samtal sakta börjar avta och timmarna kryper bort mot ett befriande mörker, vad återstår då? I S:t Petersburg är, enligt den röst av hat och vrede, av irritation och upprördhet som vi lyssnar till, just denna hastigt slocknande dag densamma som vad som väntar imorgon när ljuset åter börja skina över staden och exakt likadan som dag som var igår.

Han har, en aning krampaktigt, försökt att vända omgivningen och dess besvärande och påträngande människor ryggen och permanent stängt in sig i sitt lilla ogästvänliga kyffe. Därinne är det mörkt och ostädat, allt befinner sig ett slags svårbegripligt mellanting, likt en pågående kamp, där kaos blandas med en enda människas mäktiga förmåga till nedbrytande handlingar. Och själva luften där i mörkret är unken, full av fukt, bitter och stinker av de giftigheter och fräna spydigheter han tidigare uttalat i lika delar ilska och bestämda avståndstagande till horderna av alla hycklande och pretentiösa karaktärer han en gång träffat; just den sortens människor har under hans liv – fram till att han nu fyllt fyrtio år – haft mer än nog att göra med.

Fri har han aldrig varit tidigare. Men nyligen, vid fyrtio års ålder, erhöll han ett mindre arv och sade han genast upp sig från sin tjänst som lägre tjänsteman och drog sin tillbaka till sitt krypin. En brytpunkt. Han ska vandra en ny väg som under lång tid lockat honom.

”Jag har inte suttit dessa fyrtio år i mitt källarhål för intet”, utbrister han en sen kväll i Fjodor Dostojevskijs roman ”Anteckningar från underjorden” (även känd under titeln: ”Anteckningar från en källarhål”) som kommit i en imponerande och följsam översättning av Bengt Samuelson (se faktaruta).

Ingenting är längre vid det gamla. Tiden ömsar skinn i snabb takt. Så nu är hans uppgift och drivkraft en annan. Sanningarna måste få sitt äkta och avgörande uttryck, formuleras slagkraftigt och bära på en oövervinnlig kraft som inte ens de stora och farliga lögnerna eller de mest förhärdade av hycklare och lögnmakare kan stå emot.

En av hans drivkrafter är den svårartade leda som regelbundet slår ner sina vassa klor i hans nerver och sinne. Han klarar inte av att hantera den: när han drabbas närmar han sig, under de värsta angreppen, en hjärnans letargi och fatala apati, ett stillestånd och en kravfullhet som klavbinder honom. Denna svarta leda, full av symboliska giftormar och vidriga insikter från en annan ort än där människorna lever sitt bekväma och genomfalska liv – ansätter honom, attackerar varje fiber i hans kropp – den gräver oläkbara hål i hans tålamod och trasar sönder varje tillstymmelse till trivsel och förströelse – även de minsta och obetydligaste.

Svårt lider han av denna leda, likgiltighetens grymma tvillingbror, som oroväckande lätt öppnar en väg ner till Helvetes förgårdar. Å andra sidan ser han inte trivsel och välmående – lika litet som förnöjsamhet och lycka – som något ämnat för honom. Hans uppgift är en annan, ja det går att säga att vad han ägnar sig åt är dessa känslors motsats. Vrede, avståndstagande, hat – det är vad han längtar efter och trivs med. Hans ord ska bränna, svida, piska och plåga hans fiender och även de många han inte känner men ändå vet exakt hur de är funtade.

Samhället befinner sig i fritt fall, anser han. Inga värden eller värderingar tycks ha klarat sig. Förfall, egoism, en självupptagenhet som förblindar, den dominerade och förslavande känslan att i varje vaken sekund vara sig själv närmast – han kan inte enbart betrakta förfallet. Och inte ens den gamla tidens bildning, litteraturen eller de skilda konstformerna passerar oanfrätta. De står under attack. Inget är beständigt. Inget är längre sakrosankt.Är det då – frågan måste av nödvändighet ställas – just hans uppgift att gå till storms i sitt bittra enmanskrig mot förflackning, okunskap, feghet och ett tilltagande moraliskt förfall? Med vilken rätt utbrister han i denna svidande och svavelosande diatrib och anklagelseakt som skonar ingen, allra minst honom själv?

För att förstå hur denne man i sin mörka håla, är att bakom den aggressiva masken han bär döljer sig många och svårupptäckta spår av en frätande rädsla som är så stark att periodvis förmår den att på allvar skaka hans grundvalar. Fundamentet han idémässigt står på är angripet av en samtid som deformerar alltfler medborgares ståndaktighet – och, vad värre är, den angriper dem inifrån. Deras själar är anfrätta av ett gift – tidigare okänt för den ryska folksjälen.

Är denne man vuxen sitt uppdrag? Når han fram? Är orden av vikt eller är de tunna och sköra som ett förmultnat lönnlöv på senvintern? Vem är han? Varur stammar det varma hårda hatet? Och ur vilka grumliga träsk stiger samtidens stank som angriper honom så hårt? Är han beredd att fortsätta den kamp han redan – när är oklart – tycks ha beslutat sig för påbörja?

Vad han vänder sig emot och vad han avskyr blir snart tydligt och klarlagt. Han hatar girighet, en av de sju dödsynderna. Han vänder sin pennas udd mot de som förfallit till fåfängornas förgänglighet. Alla dessa som passerar hans källarskrubb i en förblindad och allt hetsigare jakt efter enbart stundens försvinnande njutningar. En människa, som ska vara möjlig att beundra eller ens ta på allvar, måste äga en fast karaktär och ska sedan aldrig tveka att agera utifrån sin hållning. Med stor kraft tar han avstånd från människor som – skrämmande nog – tycks sakna en själ och i stället nöjer sig med att konsumera och återigen köpa ännu fler saker de saknar minsta behov av.

LÄS MER: Crister Enander läser Majken Johansson ”Hjärtat var gott – men själen stod i lågor”

De fega förvandlas snabbt till ynkryggar, och blir oförmögna att fatta ett enda självständigt beslut. De driver som gamla fjäderdun för vinden. De förtjänar knappt rätten att få leva, enligt vår orubblige och brutale ledsagare.

”Anteckningar från underjorden” skriver Dostojevskij 1864, han är då fyrtiotre år gammal. Tiden, fyra hårda år, i lägret Sibirien var över, de sex åren som tvångskommenderad soldat i Semipalatinsk låg äntligen bakom hobom. Bakgrunden till romanen har främst tre orsaker: Dostojevskij har två gånger rest i Västeuropa. Han känner en växande avsky till dess slappa seder och mondäna ideal. Dessutom har han, för det andra, kommit underfund med att han står bakom ett annat Ryssland än de flesta av hans författarkollegor. Därigenom har inflytandet från Västeuropa blivit till en öppen fiendskap i Dostojevskijs världsbild.

Han bryter helt med den Västeuropeiskt orienterade Turgenjev – för övrigt i Baden-Baden med sitt berömda kasino, i utkanten har Turgenjev sitt hus. Den tredje, och kanske främsta katalysatorn, är när den store och djupt begåvade revolutionären Tjernysjevskij ger ut boken ”Vad bör göras?” (en titel som Lenin senare gav en av sina böcker).

De filosofiska frågor som Dostojevskij ställer i ”Anteckningar från underjorden”, framför allt i romanens första tredjedel, är inte på minsta vis föråldrade. De äger samma vikt och betydelse idag – kanske i ännu högre grad när konsumismen segrat över det mesta – som när Dostojevskij skrev ”Anteckningar från underjorden”.

LÄS FLER recensioner av Crister Enander

FAKTA/ ”Anteckningar från underjorden”

Fjodor Dostojevskij

Översättning: Bengt Samuelson

(Bakhåll)

Fler översättningar av Dostojevskij:

Bengt Samuelson har översätt följande romaner av Fjodor Dostojevskij. Samtliga utgivna på Bakhåll förlag: ”Spelaren”, ”Dubbelgångaren”, ”Döda huset”, ”Vita nätter”, ”Förödmjukade och förnedrade”, ”Farbrors dröm”, ”En liten hjälte”, ”Värdinnan”, ”Folket i Stepantjikovo”, ”De evige äkta mannen”, ”Netka Nezvano” och nu ”Anteckningar från underjorden”.