Blicken är både trött och nyfiken. Nej, rättning: Den är inte trött. Det är fel ord. Vad som rör sig i hennes ögon, bakom ett varmt försök till ett välkomnande leende, är de många och högst skiftande erfarenheterna som ger hennes särpräglade sätt att se tydliga drag av visdom och en del övervunna villfarelser, men hos Nathalie lever ännu kvar några få illusioner även om de inte längre förmår att forma hennes personlighet. Långt därifrån. Nathalie är jordnära till sin läggning.

Är det verkligen något att fira? tänker hon. Att fylla nittio år är väl mest av allt en form av hemsökelse; årens gång och dess obevekliga straff. Barnen vill, som levde de i en värld av schabloner, ha in henne på ett äldreboende. De oroar sig. Huset ligger vackert men vid en kraftig brant. Där nedanför rinner floden där turister passerar i kajaker.

Och snart anländer fler gäster. Nittioårsdagen infaller den 28 augusti. Året är 2005. Men det är nog bara Nathalie som vet att hennes födelsedag inte alls infaller denna dag och att hon kanske inte ens ska fylla nittio.

Hennes bakgrund, den livshistoria hon bär på och styvnackat behåller för sig själv, är brokig och fylld av smärtsamma minnen, en kamp för överlevnad och stunder av befrielse och ljummen lycka. Flykten från norra Frankrike, från Alsace, till först Sverige och sedan Norge, var minst sagt våghalsiga och farliga. Den krävde såväl tur som en skicklighet i situationer som lätt kunnat gå överstyr.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler recensioner av facklitteratur finns att läsa här

Läs mer: Isabelle Ståhl i topp när vi listar fem favoritböcker från maj-juni

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Under flykten, som skedde våren och sommaren 1944, hade Nathalie sällskap med den jämnåriga Sidonie, och titeln till Sigrid Combüchens nya roman är också ”Sidonie & Nathalie” – två unga kvinnor som tvingas samarbeta, att motvilligt bli som ler och långhalm för att överleva trots att de som personer snarast är som olja och vatten.

De kunde knappast vara mer olika, och de tycker inte ens om varandra. Att de tolererar varandra är uteslutande beroende av absolut nödvändighet. Mycket skiljer dem åt, inga intressen delar de. Och Combüchen skriver förtydligande på ett ställe: ”De var inte av samma samhällsklass / så enkelt var det.”

”Sidonie & Nathalie” är svår att recensera på ett begränsat utrymme. Den är alltför rik, full av en levande mångfald som föder reflektioner som drar iväg åt de mest skiftande håll. Dess bottnar är många, där ligger lager på lager, och minst sagt skickligt förmedlat på ett direkt och okonstlat sätt. Orden anfaller, de lämnar ingen ifred. De tvingar fram ställningstagande.

De kräver en läsare som inte förfaller till slapp slöläsning. Romanen är ofta mustigt underhållande, full av en ångande humor som skapas av de konkreta och vardagliga händelserna själva, skratten finns fångat i det självklara. Det är svårt, det är rentav mycket svårt, att i romanform utvinna och skildra denna form av – vad ska jag kalla det? – detta livets egna och givna garv, detta spontana skratt. Få författare har i moderna tiders romaner lyckats så framgångsrikt som Combüchen. Det ger ”Sidonie & Nathalie” en särskild lyster.

Allvaret finns där likväl. Blandningen av högt och lågt, stort och smått, smärta och glädje, dråpligheter och dödens närhet och livets svidande svårigheter, motgångar och stunder av befrielser varvas på ett smittsamt och suveränt skickligt sätt. Ja, jag är imponerad. Mycket imponerad.

Sigrid Combüchen vidrör många av de allra viktigaste frågorna som omständigheter i regel tvingar varje människa att ta ställning till, det vill säga om viljan finns att reflektera och att den enskilde inte enbart anpassar sig och följer minsta motståndets lag. Combüchen ställer krav; människan har ett ansvar som inte får negligeras eller svikas. Hon tycks inte acceptera att någon ska få undkomma eller svika sina skyldigheter eller – för den delen – missa tillfällen som kan öppna en aldrig så liten chans att förvandla vardagen till något större och även möjliggör en ansats till lycka i den motsträviga och hårda vardagen.

Ändå framträder hon inte på minsta sätt som en moralens väktare. Tvärtom, vill jag hävda. Hon representerar en befriande och förlösande frihetlig, öppen och fördomsfri inställning till livet som förmedlar såväl mod som en genuin och nästan rå och – hur paradoxalt det än må låta – vackert brutal livsglädje.

I många avseenden framstår – åtminstone på ytan – Nathalie och Sidonie som företrädare för skilda personlighetstyper präglade av motsatta ideal och värderingar. Deras olika uppväxter har satt djupa spår, men ändå handlar det nog mest om deras personliga läggning, de betraktar omgivningen på mycket olika sätt. Det skapar en minerad laddning som ger tydlig och ofta omskakande relief åt hur skiftande man kan hantera motgångar och de möjligheter som erbjuds. Porträtten av Nathalie och Sidonie, men kanske främst av den förstnämnda, är levande, medryckande och inträngande.

Språket, det går inte att med vidmakthållen kritikerheder avstå ifrån att kommentera språkbehandlingen. Sigrid Combüchen skapar en osedvanlig hög grad av originalitet i sättet att hantera, ja nästan aggressivt anfalla språket för att utvinna nya valörer, ladda välkända ordvändningar med en antydan till något annat och överraskande, något kvalitativt nytt.

Meningarna vränger, vrider, svänger, tar de elegantaste vägar, finner vulgariteten vacker och full av brutal lust, av kåthet och vidrig olust, det ångar av livets egna dofter – fräna, vassa, otäcka, ljuvliga, bedårande – allt finns med och ges utrymme. Ordvalen präglas i varje liten enskildhet av det påtagliga, det som pockar på att få tränga fram och ta sin rättmätiga men så ofta förnekade plats, ty det är det verkliga och konkreta som för det mesta styr Combüchens val av ord och sätt att forma formuleringarna. Där finns en allvarlig lekfullhet – effektiv, suggererande, fängslande, frånstötande och lockande. Allt på en och samma gång.

Det välbekant blir som utstyrt och förändrat i ny språkdräkt, och det främmande och okända blir bekant och begripligt, genom Combüchens skicklighet och sällsynta sinnrikhet. Men främst präglas språket av en långt driven kroppslighet – okonstlat, rått och rakt, fagert och fullt av det oväntade och ständigt överraskande. Hon arbetar som i lera – knådar, bankar, formar orden med lika delar kraft och konstfullhet.

Enkelt uttryckt: ”Sidonie & Nathalie” är inget mindre och inget annat än riktigt stor romankonst.

Crister Enanderenandertaenander@gmail.com

*

LITTERATUR

Sigrid Combüchen

”Sidonie & Nathalie. Från Limhamn till Lofoten”

(Norstedts)