Ordet massaker förknippas vanligen med mänsklig förstörelse och massdödande. Men ordet kan också kopplas samman med minkens beteende när den kommer in i en fågelkoloni och där genomför massaker genom att döda mängder av fågel. En enda mink kan ödelägga en hel fågelkoloni över en natt.

Minken lever under några vår- och sommarmånader huvudsakligen av ägg och fågelungar, men den tar också vuxna fåglar, förutom den ansenliga mängden fisk som den mestadels lever av under andra tider på året.

I Stockholms skärgård finns i dag hundratals öar, på vilka det tidigare fanns kolonier med grisslor, tärnor och mås och bland dem också häckande arter som rödbena, roskarl och strandskata. Öarna ligger nu tysta och övergivna sedan minkarna på bara några årtionden bitit ihjäl fåglar i tiotusental.

Åren 1971-1975 genomförde Stockholms läns landsting en heltäckande inventering av sjöfågelbeståndet i Stockholms skärgård. Man räknade "alla" fåglar, från Gräsö och Understen i norr till Landsort och Mörkö i söder.

Läs även: Mångdubbel ökning av främmande smörbultar vid Muskö: "Blev lite förbluffade"

30 år senare, åren 2000-2005, genomförde Sveriges Ornitologiska Förening en lika omfattande inventering inom samma geografiska skärgårdsområde. Inventeringen sågs som en uppföljning av den tidigare och resultatet redovisades i en bok kallad "Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms skärgård" (2009).

Innehållet är en skrämmande läsning. Inventeringen visade att sjöfågelbeståndet mellan åren 1975 och 2005 minskade med upp emot 35 000 par (vid inventeringarna räknades fåglarna parvis enligt en särskild metodik). I Stockholms skärgård försvann således 70 000 sjöfåglar och detta på bara 30 år.

Av redovisningen art för art framgår att svärtan minskade med 89 %, skräntärnan med 82 %, sothönan med 78 %, tobisgrisslan med 75 %, roskarlen med 75 %, silltruten med 72 %, viggen med 71 %, småskraken med 60 %, fisktärnan med 49 %, skäggdoppingen med 47 %, fiskmåsen med 46 %, rödbenan med 45 %, skedanden med 43 % och tofsvipan med 35 %. Ytterligare ett antal sjöfågelarter kom att drabbas. Skärgården är inte sig lik längre!

Berganden blev först i raden av sjöfåglar att försvinna. Följande arter har minskat så till den grad att också deras bestånd riskerar att försvinna från skärgården: svärta, skräntärna, sothöna, tobisgrissla, roskarl, silltrut, rödbena, skedand och tofsvipa.

Det finns bara en åtgärd som kan ändra på detta. Jakten på mink måste intensifieras. Naturvårdsverket och länsstyrelsen har det övergripande ansvaret i skyddet av skärgårdens fågelfauna. Detta ansvar tycker jag inte att de har tagit. Ett så viktigt ansvar får inte kollras bort genom att tycka att problemet inte är så allvarligt.

När jag på 1970-talet kontaktade Naturvårdsverkets rovdjursexpert för att få svar på frågan vad verket ämnar vidta för åtgärder för att hejda minkens fortsatta utbredning och härjningar i skärgården fick jag till svar: "Man behöver inte göra någonting, för fåglarna kommer att anpassa sig till minkens levnadsvanor."

Nu 40-50 år efter samtalet vet alla vi som besitter kunskap om fågellivet i skärgården, att någon anpassning inte skett. Sjöfågelbeståndet har i stället decimerats kraftigt, långt över vad som är nödvändigt för att kunna behålla livskraftiga stammar. Utslagningen pågår alltjämt och kommer att fortsätta så länge minken tillåts att föröka sig och härja fritt i den utsträckning som nu sker. Den håller i dag på att bli lika vanlig som den var i slutet av 1900-talet.

Läs även: Ejdrarna är på väg att försvinna

Hade Naturvårdsverket på ett tidigt stadium lämnat sina ogenomtänkta anpassningsteorier och i stället, med kraft, tagit itu med minkproblemet, kunde situationen ha varit en helt annan i dag. En radikal åtgärd hade till exempel varit införande av skottpengar. Då skulle jägarna fått större motivation att fortsätta jaga och sannolikt skulle också fler jägare ha anslutit sig.

I Finland har man, tvärt emot den svenska naturvårdsmyndighetens underlåtenheter, tagit minkproblemet på största allvar. I finska skärgårdar har man genom intensiv jakt med gevär och fällor kunnat minimera och till och med utrota minken. Följderna har inte låtit vänta på sig. Fåglarna kom snart tillbaka och har till och med ökat i antal.

Den negativa utvecklingen i sjöfågelbeståndet i Stockholms skärgård är en synnerligen tragisk händelse. Var skall det sluta? Kommer skärgården att i slutänden tömmas helt på fågel?

Berndt Lundin

Ornitolog och fågelräknare