Landsbygden har gjort come-back i politiken de senaste åren. Framför allt talas det mycket om vad som kan göras åt den växande klyftan mellan land och stad. Dystra bilder av landsbygdens nedgång är vanliga teman också i litteratur, i TV och på film. Men faktum är att de senaste tio åren har nästan alla delar av landet ökat sin befolkning, även om jobb och människor och service har försvunnit i den rena glesbygden. Fler människor har t ex flyttat från Stockholm till Dalarna än åt andra hållet sedan år 2000. Landsbygdens och stadens människor lever på sätt och vis alltmer lika liv; samma slags kunskaper, samma melodifestival, samma konsumtion och liknande resmål.

Det är något annat vi behöver prata om i landsbygdsdebatten. Många upplever att något har tunnats ut, att gemenskaper har försvunnit, att deras egen hemtrakt har förlorat något viktigt. Den känslan finns också där det bor flera människor än någonsin. Vi kanske bäst kan beskriva det som att människor som bor på en plats inte har lika mycket gemensamt som förr. Våra relationer har över tid lyfts ut ur sitt lokala sammanhang och spritts i nya geografier över större avstånd. Många reser mer, pendlar längre, är borta mer från hemorten. Och hemmavid är människor just hemma, upptagna med sin skärmtid. De sociala medierna delar in oss på nya sätt och vi har också en koncentration av medierna till storstäderna. Så det har blivit mer oklart vad gemenskapen på en plats består av och var diskussionen om den äger rum.

De här förändringarna är delvis en effekt av ökande välfärd. Vi ställer högre krav på livet än förut, vill kunna välja utbildning, arbete och gemenskaper. Rörligheten gör det möjligt. Men individualiseringen i samhället går ojämnt fram och innebär att den enskilde är mer utlämnad med eget ansvar. Tillsammans med växande inkomst- och förmögenhetsskillnader drar det isär lokalsamhället. Vi lever i alltmer skilda världar.

Landsbygden byter också sakta befolkning. En del flyttar ifrån storstäderna till landsbygden och har med sig nya normer och livsprojekt. Många kommer till landsbygden från andra länder och kulturer med skilda språk och kunskaper och erfarenheter.

Sammantaget har det skett en väldig social omvandling. Människor som lever sida vid sida har nu mer olika erfarenheter och livsprojekt. I den här fragmenterade, uppkopplade landsbygden växer det fram olika berättelser. En del av dem vilar på konservativa strömningar med nostalgisk längtan tillbaka. Man samlar ihop fragment från olika delar av historien och frammanar bilden av ett samhälle som var bättre förr, som en romans med flydda tider, en längtan till något som kanske aldrig funnits och som absolut inte kan återskapas. Sådana idéer finns utmed hela den politiska skalan.

Andra strömningar är mer framåtblickande med variationer av framtidstro och framtidsoro. Här finns förstås tilltron till fortsatt ekonomisk tillväxt som dominerar i det politiska livet. Men en annan tanke är på väg att genomtränga samhället, en känsla av att så här kan vi inte hålla på, att vår modernitet som bygger på ständigt ökad konsumtion har kommit till vägs ände.

Nu har klimatfrågan ramlat ner som en joker i det här landskapet. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres sa vid klimatmötet i Katowice 2018: ”Vi är illa ute, vi är riktigt illa ute, klimatet springer ifrån oss”. Vi står inför en tvingande fundamental omvandling av samhället. Skogarna brinner och snön smälter, klimatförändringen framträder och diskuteras. Men så sent som i höstas röstade närmare hälften av landsbygdens innevånare på partier som alls inte ser klimatfrågan som viktig eller som tycker att den får lösas någon annan gång eller någon annanstans.

Om vi ser på vad forskningen säger om klimatframtiden så är det helt osannolikt att landsbygden ska kunna hålla den frågan ifrån sig länge till. Det handlar både om att radikalt minska vår klimatpåverkan och att anpassa oss till de förändringar som kommer. Kanske vi är tillbaka där det verkliga välfärdsbygget började; med folkbildning och social mobilisering, ett stor gemensam uppgift att lösa. Kanske har den mångfacetterade moderna landsbygden bra förutsättningar för det. Kretslopp, hushållning, biologiska resurser, tillgänglig mark, andra sätta att organisera sig i gränslandet mellan privat och offentligt, alternativa livsstilar. Här finns sedan länge en större variation av visioner och utopier och kanske trots allt närmare till ett engagerat medborgarskap. Vi har nätt och jämnt börjat, det är så lite tid och så mycket att göra.

Erik Westholm,

Professor emeritus, SLU