Ösmo församlings personal har under ett flertal år bjudit på en sång-, musik och spexunderhållning kallad ”Dårarnas afton”. Det har varit ett uppskattat program, inte minst med tanke på att de agerande helt bjudit på sig själva och utan någon som helst utbildning i skådespelaryrket, tror jag!

Det berättas oss, att Ösmo församling är den enda i Sverige som i fastetiden arrangerar denna afton. Händelsen kommer ursprungligen från England och här har vi vår eminente Allan Willny, som introducerat ”dårskaperna” hos oss 2013 i och med att han kom hit.

Barna Both kom också hit vid den tidpunkten och det är de två herrarna, som varit de stora eldsjälarna för spektaklet. Till allt elände upplystes den närvarande publiken om, att i år var sista gången detta ”spektakel” skulle äga rum. Det ligger mycket arbete bakom det hela. Dessutom kommer två – de riktiga eldsjälarna – att lämna sina jobb inom kyrkan i Ösmo. Pensionering drabbas alla av, vare sig man vill eller inte. Så var det sagt också!

Kvällens program inleddes av, att fyra munkar tågade in och sjöng några välkända ”Gamla fina låtar”, ja, den heter så, vet ju alla. ”Man ska leva för varandra”, en mycket passande sång i våra orostider.

Barna Both spelade ett pianosolo av Rachmaninov. Eftersom det sagts, att Rachmaninov hade väldigt stora händer, som sträckte över en del av pianots klaviatur, så behövde Barna hjälpmedel för att ”förlänga” sina händer! Ett litet udda in-(an)slag i utförandet, men roande för publiken.

Semlans lov sjöngs av Katarina och Fredrik, medan Unni tillredde semlor efter alla konstens regler. Därefter bjöds på underbara semlor från, ja såklart, Müllers konditori. Kaffe därtill och pratglada och sorlande gäster.

Efter semmelpaus följde en uppläsning om ”baronen och baronessan.” En fängslande berättelse och därtill hörande aktörer i rollbesättning. Ett fasansfullt drama i två akter.

Ett litet operastycke – med sitt speciella innehåll – framfördes också av välsjungande aktörer.

Till slut sjöngs en avskedssång till Barnas och Allans ära, framförd av resten av ensemblen. Barna och Allan förärades även varsin ”semmelmössa”, för att riktigt kunna minnas denna afton.

Tack och slut på ”Dårarnas fest”, kommer inte mer tillbaka. Tråkigt, tråkigt!

Anna Möllerfält