Ingen kan vid detta laget ha undgått strömmen av bilder och videor från Ukraina som bär vittnesbörd om ryska krigsbrott och sönderbombade städer. Kriget ligger oss nära, både i nyhetsflödet och geopolitiskt, och kommer allt närmare. Det är dags för oss alla att visa solidaritet med det ukrainska folket – och även se över situationen här på hemmaplan.

Jag har följt allt detta ohyggliga från det gamla miljonprogramsområdet på Nickstahöjden. Ovanför en av ingångarna till vårt hyreshus satt tills nyligen en färgglad skylt tydligt uppsatt. En blå triangel på orange bakgrund följt av texten “Skyddsrum”. Ytterligare en skylt satt inne i huset, bland förråden och tvättstugan på markplan, ovanför en gedigen valvdörr. Den låsta stålporten är ärrad av årtionden av skavmärken och klotter, men skylten sken ännu klart. Det kändes tryggt.

När jag nyligen tog en titt på Myndigheten för samhällsskydds och beredskaps (MSB) karta över alla registrerade skyddsrum i landet blev jag därför förvånad över att se att vårt hus inte fanns med. Jag frågade då hyresvärden om detta och fick snabb svaret att skyddsrummet inte längre var aktivt och att skyltarna skulle plockas ner omgående. Detta skedde redan samma kväll. Så var det med det.

Det närmaste belägna aktiva skyddsrummet ligger ett par hundra meter bort, och även om man skulle kunna ta sig den sträckan så är det ju inte framförallt avsett för oss, utan för de boende där. Jag tänker på mina äldre grannar, på barnfamiljerna, på de med rörelsehinder, på demensboendet i huset bredvid. Var ska de ta vägen, i en hypotetiskt krigs- eller krissituation?

Enligt MSB är det inte meningen att alla ska ha tillgång till ett skyddsrum; de som bor i glesbygd bedöms överlag sakna behov, de som bor i villa kanske har en källare, och så vidare.

Men för oss som bor i tätbebyggda hyresområden ser det värre ut. Det gäller både det äldre beståndet och till exempel de nyare husen kring Nickstabadsvägen. Där finns bara ett enda registrerat skyddsrum, inhyst i Nynäshamns järnvägsmuseum och avsett för blott 60 personer. Situationen är likadan överallt. Faktiskt har enligt MSB inte ett enda nytt skyddsrum byggts i Sverige sedan 2002, vilket lämnar otaliga bostadsområden oskyddade redan från start.

Tar vi en större blick på Nicksta finns det sammanlagt 14 skyddsrum registrerade som aktiva hos MSB. Dessa är koncentrerade i det avlånga bostadsområdets nord- och sydspetsar, och ska enligt myndigheten kunna ta emot totalt 1 527 personer. I kommunvalet 2018 fanns det 1 680 röstberättigade invånare i Nicksta så det kan tyckas som en rimlig mängd, men betänk då att inga barn är inräknade i den siffran, och sådana finns det många av längs Backluravägen. Därför känns det olustigt att befintliga skyddsrum har skrotats.

Enligt statistiken finns det på pappret över 65 000 skyddsrum i Sverige, med plats för sju miljoner människor. Men det är tyvärr mycket som inte fungerar; journalister runt om i landet rapporterar just nu i rask takt om skyddsrum som inte inspekterats sedan tidigt 2000-tal, om skyddsrum som är rivna sedan åratal tillbaka men fortfarande finns kvar i registret, och så vidare.

Även för de hus som anges ha tillgängliga skyddsrum finns det alltså anledning att fundera över ifall de faktiskt har fungerande ventilation, låsmekanismer, och så vidare. Enligt vissa experter är det chockerande få skyddsrum som faktiskt fungerar som de ska. Ansvaret för underhåll ligger på fastighetsägarna och MSB säger sig ha otillräckliga medel för att utföra inspektioner.

Det kan kanske verka löjligt att komma med sådana här funderingar; risken för att bomber faller över lilla Nynäshamn är väl förhoppningsvis mycket låg. Men som jag ser det är detta bara ett tecken på vidare samhällsproblem och Nickstaområdet är här bara ett exempel bland många. Skyddsrum är knappast det mest centrala för en god krisberedskap, allt ifrån fungerande kommunikationssystem och välfyllda sjukvårdslager till ett hållbart jordbruk och ett starkt civilsamhälle spelar en viktig roll.

Men, om det går troll i något så grundläggande som just skyddsrummen, vad finns det då för fler dolda fel och brister i systemet? Under de senaste årtionden har vi skurit ner på i princip alla gemensamma resurser och Sverige kan inte förlita sig på gamla meriter vad gäller totalförsvaret. Därför säger jag: ge MSB utökat stöd, stärk den kommunala krisberedskapen, utför regelbundna inspektioner, se över och rusta upp befintliga skyddsrum, planera in fler när nya bostäder byggs, och låt oss arbeta tillsammans för ett mer socialt hållbart samhälle överlag.

Anton Larsson (V), ersättande ledamot i samhällsbyggnadsnämnden