Mina partikolleger, Adborn och Widman, argumenterar i en debattartikel (NP 18/3) för att det brådskar för Sverige att gå med i NATO. Det instämmer jag till fullo i. Det borde vi gjort för länge sedan.

S har hävdat att alliansfriheten har tjänat oss väl, men de enda som trott på detta är väl svenska folket. Sverige har alltsedan NATO bildades haft ett mycket nära samarbete med den västliga försvarsalliansen. Detta har varit i stort okänt för svenska folket.

Sovjetunionen hade däremot fullständigt klart för sig att Sverige har ägnat sig åt dubbelspel om alliansfrihet och neutralitet. Ett antal svenska officerare, bland de främsta av dessa Stig Wennerström, spionerade för Sovjetunionens räkning under flera år. Detta medförde att Sovjetunionen mycket väl kände till Sveriges och NATO:s täta relation. Journalisten och författaren Mikael Holmström visar på detta dubbelspel i boken "Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser".

Svenska officerare har studerat vid militärhögskolor i ett antal NATO-länder och officerare från dessa länder har studerat vid den svenska militärhögskolan.

1994 sjösatte NATO Partnership for Peace, ett program för praktisk kooperation mellan NATO och partnerskapsländer. Jag har under andra halvan av nittiotalet deltagit i ett antal NATO–PFP-möten i NATO-högkvarteret. Avsikten med dessa möten var att öka förmågan att verka tillsammans. Jag har också deltagit i möten för planering av gemensamma övningar. Vid dessa möten fick jag ofta frågor från NATO-officerare ”När ska ni gå med i NATO på riktigt”. Jag svarade ungefär så här: "Det kan vi inte, för S har lurat i svenska folket att vi är neutrala".

Vid Magdalena Anderssons framträdande i SVT:s "30 minuter" (30/3) sa hon: ”Jag utesluter inte Natomedlemskap på något sätt”. En sen men välkommen insikt.

Bo Persson (L)