Klockan är strax över 12 och färjan med flyktingar från Ukraina ska precis ha anlänt till Nynäshamn, men genom dörrarna syns hittills inga människor till. Den här dagen befinner sig endast 127 människor på färjan, vilket är en klen siffra mot vad det har varit innan.

Det första jag möts av när jag anländer till terminalen är en stressad Anna Edgren som direkt ger mig en gul reflexväst som det står “Volontär” på. Hon fortsätter hastigt med att samordna volontärarbetet som hon idag bär ansvaret över.

De långsmala borden som står uppradade bredvid varandra är fullproppade med allt från gosedjur, shampoo, barnmat och godis. Det tillsammans med volontärernas varma leenden kommer bli flyktingarnas första riktiga möte med Sverige, något som kanske ger hopp i deras upp-och nervända liv i skuggan av det fruktansvärda kriget som nu härjar i Ukraina.

Volontärerna står samlade i en ring runt borden och lyssnar på Anna Edgren. Hon säger att alla med gula västar ska hålla sig bakom borden och hjälpas åt att dela ut så mycket som möjligt till flyktingarna, men att även ge dem utrymme och andrum då många är överväldigade.

– Ha en fin dag allihopa, lycka till! säger Emma Solander som startade upp Facebookgruppen “Hjälp flyktingarna i Nynäshamn med oss!”, vilket är anledningen till att alla volontärer står här i dag.

Det som ligger på borden har skrapats ihop av olika sponsorer som från en fast inköpslista samlat ihop förnödenheter som ska räcka till 500 personer. Det kan ha varit enstaka privatpersoner som köpt in för en dag eller ett gäng grannar en annan dag. Ibland har lagret varit så överfullt att de som har velat donera har fått vänta.

– Jag tycker det är viktigt att dra ett strå till stacken, som en solidarisk handling, och sen så brukar det vara riktigt roligt också, säger Mattias Delin, en av volontärerna.

Något som blir allt tydligare är att människors inställning till flyktingar från Ukraina skiljer sig från tidigare flyktingvågor. Både Anna Edgren och Mattias Delin var aktiva i flyktingvågen 2015 och berättar att de ser en tydligt märkbar skillnad i hur stort engagemanget var då jämfört med nu.

– Det är ju en markant skillnad och det är lite märkligt tycker jag, säger Mattias Delin.

Under flyktingkrisen 2015 sökte cirka 163 000 människor asyl i Sverige vilket var nästan en fördubbling från året innan. De flesta var från Syrien, Afghanistan och Irak och en tredjedel av dessa var män, enligt SCB.

Nu på senare år kan vi se hur invandringskritiska partier som SD får fler väljare, men idag verkar till och med SD-ledaren Jimmie Åkesson vara positiv till att hundratals flyktingar korsar den svenska gränsen varje dag.

– Tyvärr tror jag det beror på att det här är ett krig som berör oss ganska nära. Sen så tänker jag att det är kvinnor och barn som kommer, från Afghanistan var det män, resonerar Anna Edgren om dilemmat.

Några av volontärerna tror också det kan bero på att de är européer och mer lika svenskar än folk från till exempel Mellanöstern. Edward Prichard, en av volontärerna som själv emigrerat till Sverige från Storbritannien, misstänker att en annan anledning kan vara att det är just Ryssland som är angriparen i det här fallet. Ett land som även hotat Sverige.

– Jag kan lägga märke till att folk är oroliga över Ryssland, säger han.

De första som anländer är en man med tre unga tjejer som troligtvis är hans barn. Det är oklart om de kommer från Ukraina eller Polen, eller kanske till och med Ryssland. Mattias Delin förklarar att det är flera politiska flyktingar från Ryssland som kommer hit för att de inte stöttar varken Putin eller kriget.

Volontärerna uppmuntrar de få som till en början kommer förbi att plocka på sig saker, men ibland är det svårt. Några vinkar försiktigt med ett leende och går förbi medan andra stannar till och försiktigt kollar på borden. En kvinna med en rosa reflexväst försöker få en ung kvinna att plocka på sig hygienartiklar som bara skakar på huvudet och säger “no, no”. Men hon ger inte upp.

– Du kanske inte behöver det nu, men du kommer behöva det senare, säger hon på engelska till kvinnan som till slut ger med sig.

Många av flyktingarna är förvirrade, utmattade och överväldigade. Kanske till och med lite blyga.

Anna Edgren som idag ansvarar för volontärarbetet i Nynäshamn.

– Jag tänker att när de ser oss så är det inte det de har förväntat sig, att de ska få så mycket saker, men jag tänker att de blir glada. Framförallt barnen, säger Anna Edgren.

Längst ut på kanten finns ett bord helt dedikerat till gosedjur som får lite extra uppmärksamhet av alla barn som kommer förbi. Jag ser hur en pojke slänger blyga blickar på det största gosedjuret av alla – en gul pikachu. Hans pappa står bakom och ser lite tveksam ut, kan han verkligen ta det största gosedjuret?

Jag tittar på pojken och gosedjuret och nickar uppmuntrande och säger att han får ta den. Han ler försiktigt och tar den i sin famn, pappan ser tacksam ut.

En annan pojke får syn på ett rött mjukt hjärta som han leende plockar upp och sedan ger till sin mamma. Ingen av volontärerna går därifrån oberörd, den saken är säker.

– Jag tänker att det är viktigt för dem som kommer att vi står här och välkomnar. Vi som står här ser att vi gör skillnad och det känns bra, säger Anna Edgren.

Några av volontärerna börjar plocka ihop påsar med godis, tandborstar, vatten och andra saker som kan vara nödvändiga. En av volontärerna berättar att tandborstar och tandkräm är något som verkligen uppskattas eftersom vissa inte har borstat tänderna på en vecka. I hennes ögon skymtas tårar, hon drar fingret varsamt under ena ögat. Hon plockar även ner shampoo i en påse och säger med ett försök till humor att en kvinna inte vågade ta av sig mössan då hon inte hade tvättat håret på fem dagar.

– Vi försöker alltid hålla en ganska låg profil och låta de få lite fast mark under fötterna. De ska ju resa vidare, deras färd är inte slut utan det här är en liten paus de får. Och så hoppas jag att de framförallt får pusta ut lite, säger Mattias Delin.

När jag frågar Anna Edgren om det är något möte som har berört henne extra nämner hon först barnen och pekar sedan på en kvinna som förut kom bärande på sitt barn i en sele på magen. Hon och hennes familj är kvar i terminalen och ser lite vilsna ut, de kanske inte vet vart de ska ta vägen härnäst. Mamman har fått en av många barnvagnar som volontärerna har samlat ihop och behöver nu inte bära runt på sitt barn hela tiden. Nu får hon förhoppningsvis vila, pusta ut.

Moa Bergman