Fredagen 3/2 färdigställdes en upphandling om 50 nya särskilda boendeplatser för äldre i kommunen, som innebär byggnationen av ett helt nytt seniorboende på fastigheten Telegrafen 13. Detta innebär en fantastisk möjlighet för kommunen att ta ansvar för sin åldrande befolkning och ge många ensamma äldre en värdig gemenskap och ett värdigt boende.

Dessvärre finns det i nuläget en risk att motsatsen blir verkligheten i dessa boenden då upphandlingen vanns av det högst kritiserade vårdföretaget Vardaga Äldreomsorg AB. Ett företag vars verksamheters ålagda anmälningar om misskötsel och grov vanvård tycks nära inpå systematiskt var de än verkar i landet. En skandalomsusning och systematiserad vanvård som följde företaget även under dess tidigare och något mer allmänt kända namn, Carema Care AB.

Caremaskandalen är inget vi lätt glömmer. Bakgrunden till skandalen, som tog fart 2011, var en rad grova missförhållanden på Caremas äldreboende Koppargården i Vällingby, där en systematiserad underbemanning och obevekliga besparingskrav ledde till rapporteringen att äldre ska ha lämnats att dö i sin egen avföring och blöjor vägdes för att avgöra om de innehöll tillräckligt för att anses behöva bytas ut.

Efter namnbytet 2013 har till synes inte mycket förändrats, utan Vardagas äldreboenden runtom i landet fortsätter få kritik och anmälningar om vanvård och andra missförhållanden. De senaste åren har i synnerhet dess äldreboenden i Kungsbacka blivit uppmärksammade och, enligt en rapportering från SVT 25 augusti 2021, fastslog en extern granskning av verksamheterna att företaget varken följde avtalet med kommunen eller kunde säkerställa en acceptabel introduktion till nyanställda och en acceptabel uppföljning av det dagliga arbetet.

Slutligen blev det således kommunen, som ytterst ansvarig, som i egen regi fick överta två av Vardagas verksamheter i Kungsbacka, och ett liknande utfall blev det även för Vardagas verksamheter i Vellinge under 2019. Dessa förhållanden är inga tillfälligheter. Aktiebolag, som Vardaga, är enligt lag tvungna att gå med vinst och öka sitt aktievärde för att belöna sina ägare.

Detta innebär en vinstjakt som i grund och botten är oförenlig med en jämlik och omsorgsfull verksamhet, vare sig det handlar om äldreboenden, vård eller skola. Aktieägarna måste, och kommer alltid, stå i första rummet, medan brukarna och personalen oundvikligen blir medlen som helgar målen — kostnaderna som står i vägen för vinsterna.

Det vi ser runtom i landet inom omsorg utförd av aktiebolag såsom Vardaga, är en systematisk underbemanning, en undermåligt utbildad personal, och incitament att mörka avvikelser — allt för att sänka kostnader och dölja den oundvikliga vanvård som sker till följd av detta.

Med aktiebolagens utbredning på denna nya marknad har denna verklighet dessvärre kommit att bli normen för den moderna omsorgen, när även offentliga verksamheter de facto tvingas konkurrera genom att sänka kostnaderna och tumma på omsorgen för att kommunen inte ska låta verksamheten bli utsåld och upphandlad av ett renodlat vinstmaximerande företag.

Omsorg är ingen vanlig vara. Hur mycket högern än vill dra ned sina ideologiska skygglappar och blint tro att omsorg är en vara som vilken som helst, som kan effektiviseras genom marknadens innovationer och konkurrens, så är detta inget annat än en utopisk önskedröm.

Till skillnad från vanliga varor, så bygger omsorg på mänskliga relationer. Omsorg bygger på en närhet, tillit och empati mellan vårdare och brukare — värden som inte kan kalkyleras eller effektiviseras. Förhållanden människor emellan kommer alltid att kräva tid och empati, oavsett hur olönsam en sådan verksamhet tycks vara i jämförelse med biltillverkning eller mathandel. Det är något vi inte kommer ifrån.

Likväl att det inte går att effektivisera ens förhållanden med nära och kära, så går det inte att effektivisera resterande omsorgsfulla förhållanden. Det är i grund och botten ett förhållande mellan kännande och sårbara människor som söker gemenskap — inte ett avtalsbaserat förhållande mellan kund och producent, även om vi i Sverige sorgligt nog valt att behandla det som ett sådant. Kommunen bär ansvaret.

Då det nu står klart att även Nynäshamn ska behöva uppleva den tragiska verklighet som ett aktiebolags verksamhet sannolikt kommer innebära för dess blivande brukare och medarbetare, ligger det således på kommunens axlar att se till att det kvalitetskrav som dess äldrepolitiska program för 2016–2026 förelägger faktiskt efterlevs, och att kvalitetssäkringar och regelbundna uppföljningar av företagets arbete krävs.

Dessa krav och åtgärder bör givetvis gälla inom alla kommunens verksamheter, oavsett rykte, men när vår politiska högermajoritet i kommunen bestämmer sig för att ge detta uppdrag till ett så i synnerhet riskfyllt och skandalomsusat företag, är det deras ansvar att säkerställa att Nynäshamn inte blir nästa Vällingby, Vellinge eller Kungsbacka.

Marianne Warginger, ledamot i socialnämnden för Vänsterpartiet Nynäshamn

Elenore Österberg, medlem i Vänsterpartiet Nynäshamn

Emil Fernström, styrelsesekreterare för Vänsterpartiet Nynäshamn