1980 antogs den första Jämställdhetslagen, där kvinnor och män formellt fick samma villkor i svenskt samhällsliv, men det är långt ifrån verkligheten.

Feminism innebär att alla är jämställda oavsett kön/genus. Det innebär att man har samma rättigheter men också samma skyldigheter, oavsett om man betecknar sig som kvinna, man, eller ickebinär.

Det innebär inte, som det ibland missförstås som, att alla ska vara likadana, utan att alla oavsett kön, ska värderas lika högt. Det innebär inte heller, som det också ibland missförstås som, att feminism skulle vara synonymt med ”manshat”, eller att skuld kastas på män som grupp.

Vi är alla födda in i färdiga könsmaktstrukturer där pojkar/män genomgående har/får fördelar och blir tagna mer på allvar. Ingen av oss är ”skyldiga” till den rådande strukturen, men vi kan alla tillsammans förändra den.

Vi har idag, 2023, fortfarande inte lika lön för lika arbete. Kvinnor har fortsatt lägre pension och genom det kan få oerhört svårt att klara sin ekonomi. Kvinnor dubbelarbetar fortfarande mycket mer än män, det vill säga tar hand om barn och hem, med allt vad det innebär.

Mannen är fortfarande normen, inte minst syns det inom vården. När det gäller rehabilitering till exempel, får män i högra grad tekniska hjälpmedel, medan kvinnorna får köket anpassat. Män får i högre grad moderna läkemedel och kvinnor får äldre typ av läkemedel eller konservativ behandling.

Kvinnor har i mycket högre grad sömnsvårigheter, stressrelaterade åkommor och psykisk ohälsa. Kvinnor har också mer långvariga smärttillstånd, men tas ofta inte på allvar i vården. Män får i högre grad hemtjänst, kvinnor förväntas kunna ta hand om hushållssysslor, trots hög ålder och funktionshinder. Kvinnor är också i högre grad oavlönad anhörigvårdare, som tar hand om sin partner.

Kvinnor försöker anpassa sig i samhället, där de fortfarande ofta blir bedömda efter utseende och inte efter kompetens.

Mäns våld mot kvinnor är ett mycket allvarligt samhällsproblem som berör många människors liv och vardag. Det är ett våld som pågår mitt ibland oss men som sällan märks, därför att såväl förövaren som offret anstränger sig för att dölja det. Många kvinnor har antingen egna erfarenheter av fysisk, psykisk eller sexuell misshandel, eller känner någon som har det.

Var femte vuxen kvinna i Sverige har någon gång i sitt liv utsatts för allvarligt sexuellt våld. Mäns våld är det grövsta uttrycket för den ojämlika fördelningen av makt mellan könen. Brottsstatistiken visar också att de kvinnor som utsätts för våldsbrott ofta är bekanta med eller har en nära relation till den som utpekas som gärningsman. Var fjärde kvinna har någon gång i sitt liv utsatts för brott i en nära relation.

Samtidigt har landets kvinnojourer underprioriterats. Våldsutsatta kvinnor och barn ska inte, för att bidragssystemen är kortsiktiga, mötas av en lapp på kvinnojourens dörr som talar om att de tvingats stänga. Ett långsiktigt samverkansavtal med den lokala kvinnojouren i kommunen måste kontinuerligt finnas för att underlätta för våra kvinnor. Vi ser också behovet av ett skyddat boende att tillgå i kommunen.

Undersökningar visar att flickor och kvinnor medvetet eller omedvetet anpassar sitt liv på olika sätt på grund av rädsla för att utsättas för våldtäkt och sexuella trakasserier. I sin vardag agerar kvinnor utifrån en förståelse av våldsnärvaro, det vill säga ett underliggande hot om våld mot sin integritet och sina kroppar, och förhåller sig därmed till den potentiella risken att råka ut för våld. På så sätt påverkar och begränsar våldet alla kvinnors liv i olika utsträckning och skapar en otrygghet som begränsar varje kvinnas frihet.

Det får även som konsekvens att alla män lätt upplevs som potentiella förövare då det är omöjligt för en kvinna att i förväg veta vem som är ofarlig och vem som vill en illa. Det handlar inte om att kollektivt skuldbelägga alla män utan om att våga se den verklighet som råder och förstå kvinnors motiverade kollektiva rädsla.

Mäns våld mot kvinnor definieras av Världshälsoorganisationen (WHO) som ett utbrett folkhälsoproblem och en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Mycket av ovan beskrivna ojämställdhet gäller även personer som benämner sig som ickebinära.

I Sverige har vi det bättre än i många andra länder, men vi ska inte vara nöjda. Vi borde ha kommit mycket längre.

Slutligen, varmt välkomna 8 mars kl 18 till föredrag och samtal av/med lokala kvinnojouren Pax och Organisationen Män på Jannis Café. Tillsammans, könsöverskridande, kan vi förändra den könsmaktstruktur som råder.

Tette Merio, ordförande för Vänsterpartiet Nynäshamn

Bodil Ekholm, gruppledare för Vänsterpartiet Nynäshamn