Den vintriga tisdagen 28 mars var jag på väg till Husläkarmottagningen Telegrafen. Jag hade två kryckor som var dubbförsedda på grund av det hala väglaget och innanför dörren i foajen till Telegrafen fälldes dubbarna in. Dessa kan man inte ha inomhus.

Ett steg framåt och den vänstra kryckan halkade på stengolvet, och jag föll handlöst på vänster sida i golvet. Där låg jag pladask, hade mycket ont i vänster höft och kunde inte röra mig. Huvudet hade jag klarat och jag var klar i knoppen!

Nu hände det! Medmänniskor strömmade till! Hur är det? Kan du röra dig? Frågorna är legio. En yngre kvinna satte sig på huk och sade att hon ringde efter ambulans och att hon stannade tills ambulanspersonal tar över. En annan kvinna frågade vart jag var på väg, och åkte upp till husläkarmottagningen och meddelade min belägenhet.

Personal från mottagningen kom ned för att ”kolla läget”. Distriktsköterskan Robert sade: ”Lugn Johan, vi skall fixa det här”! Den yngre kvinnan och jag hade börjat överlägga och hon lovade ta hand om min bil och köra hem den till min bostadsadress.

En ambulans kom så småningom och omsorgsfull personal tog hand om mig. Hamnade på en bår och låg så småningom i bilen. En sköterska kollade läget. Jag hade nog fått en chock och man beslutade att för säkerhets skull köra mig till akuten på SÖS. Den nya ombyggda akuten på SÖS var helt annorlunda än den gamla. Det gick relativt snabbt och snart var jag på väg till röntgen.

Till all lycka var inget ”trasigt”, om inte en losslagen höftprotes skulle räknas dit. Efter några timmar och diverse kontroller hade läkare beslutat att på SÖS kan man inte göra mer, så en jakt på annan vårdplats började. ”Du skall köras till Nynäshamns sjukhus geriatriska avdelning", meddelade en läkare. Vi ordnar transport.

Klockan 19.30 hamnade jag i en säng på denna avdelning hemma i Nynäshamn. På denna fina institution, blev jag under en veckas tid omhändertagen av en ung, kunnig läkare och vårdpersonal av alla slag. Vilket gäng!

Jag fick all den hjälp man kan önska, och enbart rosor kan ösas över en så besjälad styrka. Dessa människor har funnit rätt nisch i tillvaron. Sedan några dagar befinner jag mig hemma igen. Det blir sakta bättre och bättre.

Anledningen till mitt besök på husläkarmottagningen den 28 mars var att jag skulle lägga om återstående sår efter genomliden ”Rosfeber” i höger underben. Distriktssköterskan Robert, som skött detta har nu bett hemsjukvården ta hand om såren, och kunniga sköterskor kommer hem och sköter om mina skavanker. Nu skall nog även såren så småningom börja läka, men även sådant tar tid.

Slutligen! Vi människor tycker världen är hård , men mitt äventyr bevisar att den också är fylld av medmänsklighet och vilja att hjälpa den som hamnat i en olycklig situation. Omgiven av idel obekanta, fick jag all den hjälp jag för stunden behövde av dessa okända människor.

Tack Sandra för att du tog första initiativet, och stannade, tack till personalen på Telegrafen för att ni engagerat er, tack ambulanspersonalen för god hantering och kloka beslut, tack till personal på akuten på SÖS för snabbt och bra arbete och tack till alla goda vårdare av alla kategorier på Nynäshamns geriatriska avdelning. Flickorna på hemsjukvården gör omsorgsfulla insatser varannan dag och är guld värda. Tack!

För övrigt gläds jag åt en stor familj, där alla hjälper alla och alltid vill underlätta vardagen för oss som är äldst i kretsen.

Johan Sagner, hoppfull 91-åring som ser ljust på framtiden