I NP 25/4 förmedlar Johan Sagner sina positiva erfarenheter av medmänsklighet och mycket god omsorg efter ett plötsligt, icke-planerat horisontalläge på väg till distriktsvård som blev akutvård på SöS.

Under läsningen av hans fina insändare startade en minnesfilm i mitt huvud med titeln i guldbokstäver: Tack själv, Johan!

Det är inte alla lektioner man minns från tidiga tonåren, nu sextio+ år senare, men gymnastiktimmarna med Johan Sagner i Viaskolans luggslitna gympasal är för evigt bevarade i mitt filmarkiv/minne. På väg upp till salen darrade benen av förväntan och viss nervositet, på väg ner till duschen darrade påkarna av trötthet, men hjärtat av fröjd. Vilken majje!

Den absoluta höjdpunkten var den gymnastikuppvisning Johan lotsade oss fram till med syskon och föräldrar som något förskräckta vittnen till Sagners Flygande Cirkus med nummer som skulle ha fått bröderna Bronett att tveka.

Tack, Johan Sagner, för att du blev min ledstjärna, när jag tio år senare själv stod i Vias gymnastiksal för att pressa mina elever en bit bortom den egna bekvämlighetszonen. Det är i utmaningens stund man får rosiga kinder och hör sitt eget muntra skratt, när kroppen får visa sig starkare, vigare och modigare än vad man trodde i morse.

Jag önskar dig god bättring och en härlig sommar vid havet!

Arne Spetz