Hon, hen, han, trans, cis, homo, bi, A eller hetero? Vad spelar ord för roll? Vi är väl alla grundlagsskyddade individer med friheten att uttrycka oss, och med rättigheten att inte bli diskriminerade därav? Tyvärr, är det inte riktigt så lätt. Språket och dess normer, utanför fina lagstiftningar, spelar roll.

För många av oss är vårt språk och dess normer kring kön och sexualitet något vi inte reflekterar över. Vi blir tilldelade ett kön vid födseln, varefter vi antingen tillhör det ena eller andra pronomenet, namnet och omklädningsrummet, och förväntas vara attraherade av det motsatta könet. För många personer blir denna verklighet inte alltför problematisk. Språket och dess normer kan tillåta och uppmuntra människor som känner sig bekväma i sitt tilldelade kön och sexualitet att känna gemenskap, trygghet och bekräftelse, utan vidare ansträngning.

Utifrån en sådan verklighet är det lätt att förbise hur exkluderande vårt språk egentligen är. Ett språk som antar heterosexuella cispersoner vara det normala, och allt därutöver avvikande.

Att, som homo-, bi-, asexuell, trans-, queer- eller intersexperson, bland andra (HBTQIA+), behöva bli kallad och förväntas vara något som en inte är, på grund av ett godtyckligt tilldelat namn eller pronomen och dess förutfattade meningar, innebär därmed en högst problematisk verklighet och ett enormt lidande.

Att tvingas byta om och blotta sig själv framför människor som en inte kan identifiera sig och känna trygghet med, samtidigt som ens binära och heteronormativa språk varken tillåter en att förstå eller förklara varför de andra i omklädningsrummet, men inte du, kan vara så bekväma och känna en sådan gemenskap. Ett lidande som, enligt statistik som Folkhälsomyndigheten hänvisar till, i sin yttersta form leder till att suicidrisken för unga homo- och bisexuella är tre gånger större jämfört med jämnåriga heterosexuella cispersoner, och hela fem gånger större för unga transpersoner.

Vänsterpartiet Nynäshamn skrev därför en motion till kommunfullmäktige 2015, och återigen 2019, där vi yrkade att flertalet kommunala verksamheter, som arbetar i särskilt utsatta miljöer för HBTQIA+-personer, ska utbildas och certifieras för att säkerställa att kommunen har det normkritiska perspektiv och reviderade språkbruk, som krävs för att kunna skapa en miljö som faktiskt tillgodoser allas trygghet och inkludering. Ett reviderat språkbruk, som överhuvudtaget erkänner och respekterar HBTQIA+-personers existens.

Dessvärre föll den senaste motionen under en borgerlig majoritet och ett kommunalråd som kommenterade att en certifiering — “ett bevis på papper att vi genomgått en kurs” — inte var “det allra viktigaste”. Men när det grundläggande problemet är just ett rådande språkbruk och perspektiv, som betraktar HBTQIA+-personer som en abnormalitet, är det lätt att fråga sig hur andra försök till likabehandling kan vara värda namnet.

Framsteg har visserligen gjorts i Nynäshamn genom att vår ungdomsmottagning och fritidsverksamhet har certifierats av RFSL, och kultur- och fritidsnämnden ska certifieras nu under 2023. Men tills dess att kunskapen och normkritiken i kommunen ökat så pass att vi inte längre felkönar varandra utifrån godtycke; inte längre tvingar in människor i liv som inte är deras; och inte längre får människor att känna att deras enda utväg från detta liv är att skada det och i värsta fall avsluta det, så krävs mycket mer.

Det minsta vi som kommun och parti kan kräva är att alla kommunala verksamheter ges det språkbruk och perspektiv, som är nödvändigt för att ens kunna prata om en likabehandling som verkligen gäller alla. “Ett bevis på papper att vi genomgått en kurs” — det vill säga, ett bevis på att denna kunskap faktiskt existerar inom kommunen — är, rättare sagt, just av allra största vikt.

Emil Fernström (V), Sorunda