EU-kommissionens föreslag om att sillen och strömmingen ska fredas i stora delar av Östersjön är välkommet. Samtidigt kan och bör det småskaliga och lokala kustfisket för humankonsumtion, som endast utgör några få procent, undantas från fiskestoppet. Annars är risken att det småskaliga kustfisket dör ut och därmed en viktig del av skärgårdarnas och kustsamhällenas näringsliv, kulturarv och identitet.

Att såväl EU-kommissionen som experter och forskare nu vill dra i nödbromsen och helt förbjuda sill- och strömmingsfisket i stora delar av Östersjön är en tydlig signal och en direkt konsekvens av att fiskeförvaltningen i Östersjön totalt har havererat. Ländernas regeringar har alltför länge gått industrifiskelobbyns ärenden. Det är tydligt med tanke på att det är de som tillåtits dammsuga Östersjön på strömming, sill och skarpsill, bara för att mala ner den till fiskmjöl som foder till danska minkfarmar och norska laxodlingar.

Detta har fått pågå utan att vare sig nuvarande eller tidigare svenska regeringar har lyft ett finger för att försöka förändra situationen och få till en hållbar förvaltning av fiskebestånden i Östersjön. När EU:s fiskeministrar skulle besluta om fiskekvoterna för 2023 fanns ingen svensk minister närvarande. Då var beslutet höjda strömmingskvoter.

Nu finns det dock en chans att strömmingen kan räddas, för när EU:s fiskeministrar återigen samlas i oktober för att besluta om kvoterna för 2024 gör de det med ett tydligt förslag från EU-kommissionen om att freda sillen och strömmingen i centrala Östersjön och Bottniska viken.

Men även om Kommissionens förslag i huvudsak är extremt viktigt så är ett absolut stopp på sill- och strömmingsfiske ett existentiellt hot mot det hållbara och småskaliga kustfisket. Därför behöver det lokala kustfisket med små fartyg ges undantag från fiskestoppet, och tilldelas en tillräcklig kvot för att kunna övervintra. Eftersom kustfisket endast står för någon enstaka procent av sill- och strömmingsfisket, bör detta inte ha någon märkbar påverkan på sill- och strömmingsbeståndens återhämtning.

Däremot är det av största vikt att det pelagiska, industriella fisket inte tilldelas någon sill- och strömmingskvot i Östersjön. Högteknologiska jättetrålare är alltför effektiva och dessutom notoriskt svåra att kontrollera, varför det kan ifrågasättas om de överhuvudtaget ska tillåtas fiska i Östersjöns känsliga miljö, ens om sill- och strömmingsbestånden återhämtar sig.

Regeringen bör därför i kommande förhandlingar i EU:s jordbruks- och fiskeråd stötta EU-kommissionens förslag, men samtidigt säkerställa att några procent av de tidigare kvoterna bibehålls och öronmärks för småskaligt yrkesfiske för humankonsumtion. Den kvot som blir kvar bör också i sin helhet förbehållas fiske som riktas mot vuxen fisk och som använder nät med större maskor. Detta för att säkerställa att fiskebestånden ska få möjlighet att växa till sig.

Det är numera belagt i forskningen att strama fiskekvoter fungerar, om de också följs upp med ordentliga kontroller. Nu krävs det mod av regeringen och fiskeminister Peter Kullgren (Kd) att dels stå upp mot industrifiskelobbyn och följa kommissionens förslag, dels att kämpa för det småskaliga kustfiskets överlevnad.

Gustav Hemming (C), klimat- och skärgårdsregionråd