Annons
Vidare till nynashamnsposten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: ”Låt oss tala om skolans värdegrund”

Vi kommer aldrig kunna lära våra elever att respektera varandra om inte vi gör det, skriver Rebecca Ädel (SD) i en debattartikel om lärarnas situation i skolan.

Skolan är den institution där framtiden fostras in i samhällets normer och värderingar av hängivna och pålitliga lärare och pedagoger. Det är den plats där utbildningen ”ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”, som det står att läsa i skolans Läroplan, Lgr 11. ”Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Alla sådana tendenser ska aktivt motverkas” (Lgr 11, kap. 1).

Men vad gör vi när samhällets mest fundamentala grundval inte upprätthåller den ordning hela vårt system vilar på? När demokratin endast gäller den utvalda majoriteten – de som inte bryter mot normen. Att en arbetsplats kan ha ”högt i tak” innebär för många att du har en möjlighet att få vara dig själv. Att ni kan skratta och ha roligt, skämta vitt och brett; utan rädsla för att säga fel med efterföljande repressalier, negativa konsekvenser och samtal med chefen. För andra innebär det att man blundar för sådant som kan uppfattas som gränsöverskridande och i gråzonen för kränkande behandling. Jag talar inte om elevernas situation. Jag talar om lärarnas.

Att jobba på en arbetsplats där personalen aktivt ska motverka all form av diskriminering, verkar för många vara en svår uppgift. Hur ska en lärare kunna förmedla och förankra respekt för mänskliga rättigheter och den svenska demokratin när denne själv inte gör det? När den som inte följer normen - oavsett om det handlar om bakgrund, sexualitet, kön, utseende, psykiska- och sociala förutsättningar eller politisk tillhörighet – blir utfryst, baktalad eller rent av utsatt för kränkande särbehandling på sin arbetsplats. När härskartekniker, påtryckningar och subtila gliringar är normaliserade och tillåtna med motiveringen att den utsatta på något vis inte tillhör normen. I klartext kallar vi det ”mobbning”. I skolan ”högt i tak”.

I skolans medarbetarenkäter framgår det tydligt att en alldeles för hög procent någon gång känt sig kränkt av en kollega eller sin chef. Det lösningsfokuserade arbetet blir därefter ord i ett worddokument; lätta att leta fram när dessa efterfrågas. Att kränkningarna fortskrider, om än mer subtila, att föraktet mot dem som inte tillhör normen - och således antas stå för den jakande procenten i enkätundersökningarna - blir starkare; att man inte längre hälsar på kollegan och att man försöker säkerställa ett minimerat talutrymme för de som anses försöka bryta skolans ”anda”, görs inget väsen av.

Några kämpar vidare för ett fortsatt värdegrundsarbete. Majoriteten sitter tyst och tittar på. Någon orkar inte längre och byter arbetsplats. Vi måste tala om skolans värdegrund; föra en öppen dialog om hur vuxna människor ska bete sig mot varandra, öka acceptansen för olikheter och oliktänkande och framförallt öka transparensen in till skolans värld. För vi kommer aldrig kunna lära våra elever att respektera varandra om inte vi gör det.

Rebecca Ädel (SD), ersättare i socialnämnden

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel