Annons
Vidare till nynashamnsposten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: "Minkens masslakt av sjöfågel är en ekologisk katastrof"

Fågelräknaren Berndt Lundin skriver i en insändare om hur minkar ställer till med stora problem för beståndet av sjöfåglar.

Minkar av den nordamerikanska arten togs till pälsfarmer i Sverige på 1920-talet. Ungefär samtidigt etablerades farmer också i de andra nordiska länderna och fler blev de på 1930-talet. Det skulle inte dröja länge förrän det började dyka upp lösspringande minkar här och var i vår natur.

Under krigsåren på 1940-talet förvärrades situationen. Bristen på mat till de burhållna djuren liksom tillsynen av dem försvårades vilket förde med sig att ett stort antal minkar släpptes ut av farmarna själva. Tillräckligt många av dessa lyckades överleva i det fria och en stam av fritt levande minkar kom att sprida sig över landet.

Enligt uppgift i boken ”Djuren och vi” (1965) skall det redan på 1960-talet ha funnits omkring 100 000 vildlevande minkar i våra marker. Minken är ett utpräglat stranddjur som har sin rikligaste förekomst längs våra kuster och i skärgårdarna. Hur många minkar det finns i dag i exempelvis Stockholms skärgård är väl ingen som riktigt vet.

Men de är väldiga många, kanske till och med så många som något eller några tusen. Denna invasion har medfört att stora delar av skärgårdens sjöfågelbestånd slagits ut på bara några decennier. Denna vår vidsträckta och örika skärgård är i dag betydligt fattigare på sjöfågel än för 40-50 år sedan. Det har inventeringar visat. Problemet med jakten på mink är att det på sina håll bedrivs ganska intensivt medan det på andra håll inte förekommer någon jakt alls. Inom dessa områden får detta bitska mårddjur leva ostört, föröka och sprida sig.

Situationen för våra älskade sjöfåglar är alarmerande. Fågelbestånden fortsätter att minska i en oroväckande omfattning. Kraftfulla åtgärder måste nu till för att rädda de fåglar som finns kvar. Det måste få kosta om det skall finnas sjöfåglar i skärgården även i framtiden.

Bestånden av flera av våra tidigare allmänt förekommande sjöfågelarter såsom svärta, småskrake, skräntärna, tobisgrissla, roskarl, rödbena, tofsvipa och sothöna är nu så försvagade att de hotar försvinna från skärgården. Hårt ansatta av minkens jakter, men också av gifter och sjukdomar, är också ejder, vigg, skedand, storskrake, skäggdopping, kustlabb, fiskmås och fisktärna. Bestånden har minskat kraftigt de senaste decennierna. Östersjön är som bekant ett svårt förorenat hav där sjöfåglar och fiskar inte mår särskilt bra. Fiskar som bl a strömming, ål, torsk, gädda och abborre har som fåglarna minskat kraftigt.

Jag är övertygad om att de boende i skärgården och vi andra som ofta vistas där skulle sörja oerhört om skärgården tömdes på fågel bara för att man inte gjort tillräckligt för att skydda dem.

Till de jägare som fortfarande oförtrutet jagar mink vill jag säga: Fortsätt för guds skull att jaga. Ni utför en synnerligen viktig kamp för att rädda de sjöfåglar som finns kvar. De lever i dag i en mycket otrygg skärgård eftersom minkproblemet ännu inte lösts. Och ni skall veta, att för varje dödad mink så räddar ni livet på minst 100 fåglar och minst 500 fiskar (minkens föda består till cirka 70 procent av fisk). Minken kan nå en ålder av 8 år, men livslängden är i allmänhet högst 5 år.

Berndt Lundin, ornitolog och fågelräknare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel