Annons
Vidare till nynashamnsposten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: "Satsa mer resurser på att stödja barn med autism och ADHD"

En insändare tar upp behovet av resurser för barn med neuropsykiatriska diagnoser.

Till Marcus Svinhufvud, barn och utbildningsnämndens ordförande.

Skolan har som du mycket riktigt vet ett uppdrag som innebär att alla elever, även de som har lätt för sig, har rätt att utvecklas ”så långt som möjligt” (Skollagen kap 3:3).

Den har också ett kompensatoriskt uppdrag som, bland annat, innebär att individer med funktionsnedsättningar har rätt till stöd (kap 3:2). Det låter ju väldigt bra men tyvärr funkar inte fullt ut i verkligheten. 

Att jag vill ta det direkt med dig beror på att det är du som bestämmer tillsammans med din politiska majoritet på hur mycket pengar skolan ska ha. Det blir därför fel fokus när ni inom politiken hänvisar till tjänstemännen och till de ansvariga rektorerna. Jag som förälder anser att skolan idag gör vad de kan utifrån sina resurser men att ni i politiken inte gör det. Ni kan krasst inte heller begära oxfilé när ni väljer att betala för havregrynsgröt.

Mitt barn har ett flertal neuropsykiatriska diagnoser, bland annat autism och ADHD. Hen går idag i en högstadieklass på kommunen med cirka 30 elever. Sedan vårt barn gick i andra klass behövde hen komma hem direkt från skolan. Hen var mentalt slut och behöver därför en massa återhämtning. Sinnesintrycken, bristen på tydliggörandet av aktiviteter samt det höga ljudet i skolan hade tagit ut sin rätt.

Undervisningen som har delgivits av lärarna har mitt barn inte haft förmåga att till sig fullt ut. Utöver tvingar man hen sedan på läxor. Hur många av oss vuxna behöver och klarar av att arbeta mer än 40 timmar i veckan? Vad är det som då gör att vi tror barnen skulle klara av det.

I samband med att mitt barn har blivit äldre har kraven ökat vilket inte har hjälpt. Ångesten över att inte förstå, inte kunna förklara, inte förstå ett abstrakt tänkt, inte hinna bli förberett gör att hen dagligen upplever ångest. Dagligen! Jag kan inte ens räkna på mina fingrar hur ofta jag får se mitt barn gråta, vara slutkörd eller förtvivlad. Mitt barns ångest och vanmakt gör att jag är beredd att lämna vår kommun. Hen ska ha det bästa och det får den i dagsläget inte i Nynäshamn.

I Autism- och Aspergerförbundets senaste medlemsundersökning var det 60 procent av föräldrarna till skolbarn med autism som uppgav att barnen inte får tillräckligt stöd i skolan. Vidare sa undersökningen att vi föräldrar till barn med särskilda behov oss ofta ensamma och oförstådda. Det behöver inte vara så. Jag önskar att vi hade ett samhälle där alla barn och unga – även de med funktionsnedsättningar – skulle ha samma rätt att utvecklas och må bra. Reellt och inte bara på pappret.

Enligt Christopher Gillberg, professor i barnpsykiatri, har ungefär tio procent av befolkningen en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning av en grad som påverkar vardagen. Sannolikt är antalet elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ungefär detsamma över tid. I Nynäshamn har vi dock också en stor psykisk ohälsa bland våra ungdomar och det är oroande att vi inte får bukt på det. I takt med att kraven i skolan har ökat har dessa elever fått svårare att passa in.

När jag gick i skolan fanns det fritidsledare, heltidsanställda kuratorer, psykolog och elevassistenter. Idag är de resurser så knapphändiga. I valet mellan att försöka möta de ordinära behoven hos den stora elevgruppen och de särskilda behoven hos de fåtaliga eleverna är det logiskt att prioritera den stora gruppen. Det är dock inte rätt.

Om ni inom Alliansen eller för den delen andra partier vill ha ett mer välmående Nynäshamn i förlängningen behöver ni satsa på dessa barn nu! Inte imorgon utan nu. Jag är inte intresserad hur ni diskuterar utan jag vill att ni agerar! 

Inte för vi föräldrars skull utan för dom som vi kallar vår framtid. Krasst är det också så att de barn som klarar av skolan och får rätt lots från början hamnar inte i kommunens olika insatser sedan. De blir självförsörjande fria individer som har framtiden för sig istället för emot sig. Jag önskar att alla barn ska få uppleva den friheten, även de som har andra förutsättningar. 

Mamman

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel