Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Insändare: Vi misslyckades - nu får ni rädda planeten

Annons

Till barn och barnbarn, mina och andras. Jag heter Anders och fyller 76 år i höst. Jag skriver i vemod och sorg. Jag skriver om vad min generation gjort och inte gjort. De flesta av oss förstod länge inte vad som skedde. Vi levde våra liv. Många av oss gladdes över att vi fick det bättre. Vi kunde köpa bil. Det kunde inte våra föräldrar. Vi hade råd att köpa nytt, kläder och mycket annat. Inte för att vi inte redan hade, men det var ju trevligt att ha något nytt.

Det fanns människor som tidigt anade vad som var på väg. På 1950-talet började man till exempel mäta koldioxid i atmosfären på ett observatorium på Hawaii. Ungefär 1990 visste man. Man gjorde en del överenskommelser, som Kyotoprotokollet, men man ser knappast något resultat av det på kurvan över koldioxid. Utsläppen av koldioxid under de senaste 30 år har ökat. Ungefär hälften av utsläppen av koldioxid från fossila bränslen under de senaste 250 åren har skett efter 1989. I stället för att hantera problemet släppte vi ut lika mycket till under dessa 30 år. Det låter absurt, men så är det tyvärr.

Det skrevs en del böcker, där författaren försökte beskriva mycket konkret vad som väntade er. Många läste till exempel Mark Lynas bok ”Sex grader” som kom 2007, på svenska 2008. Han beskriver vad man redan då visste om konsekvenser av en framtida uppvärmning av vår planet.

Det har nyligen kommit en stark bok på samma tema, ”The Uninhabitable Earth” av David Wallace-Wells. Till hösten kommer den på svenska. Mellan dessa två böcker ligger 12 förlorade år. Det styr grundtonen i den senare boken. Framtidsutsikterna är i dag mycket sämre än de var 2007. Det blir allt svårare att inte under huden känna den värld som väntar er.

För mig var det för ungefär 12 år sedan som jag började förstå. En del av oss vanliga människor fick upp ögonen tidigare, en del senare. Många av oss kan säga att vi länge inte visste. Alla har dock vetat i minst 10 år, utom de som valt att inte vilja se.

Jag ska försöka skriva ner mina tankar om varför ni, våra barn och barnbarn, som vi älskar, riskerar en framtid vi inte önskat er. Vi var inte beredda på att något verkligt allvarligt skulle kunna ske. Vi såg naturligtvis på TV att naturkatastrofer inträffade. Orkaner ödelade bebodda trakter. Människor flydde från krig. Vi kände empati för utsatta människor. Vi skänkte gärna några hundra kronor för att hjälpa.

Tanken att ni skulle kunna hamna i sådana situationer, i en värld i kaos, lyckades vi inte ta till oss. Hade vi förstått hade vi, hoppas och tror jag, handlat annorlunda. Hur vet jag inte, men då skulle vi sett till att saker ändrats. Vi älskar faktiskt er. Vi hade inte förmågan eller kanske orken och modet att förstå. Vi misslyckades, och min generations tid börjar ta slut. Det blir ni som får uppgiften över er.

Ett argument för att inte agera är, det gör varken till eller från vad jag eller vi gör. Sveriges utsläpp är bara en liten del av de globala utsläppen, vilket naturligtvis är sant.

Ni kan till exempel fråga er, vad skulle hända om Sverige verkligen genomförde drastiska förändringar? Förändringar av den typ som behövs globalt. Underskatta inte exemplets makt. Någonstans måste man börja. Greta satte sig framför riksdagshuset.

Anders Lindeberg

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel
Annons