Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Omöjligt att ena Ösmo och Sorunda

Artikel 27 av 93
NP 90 år
Visa alla artiklar

Staten tyckte att det vore rationellt. Men politiskt visade det sig 1949 vara en omöjlighet att ena Sorunda och Ösmo i en gemensam kommun. I stället tussades Ösmo samman med Torö – som hellre ville förenas med Nynäshamn.

Annons

När välfärden i Sverige började byggas ut under den andra halvan av 1940-talet var många av landets kommuner för små för att klara av de nya uppgifterna. Därför började kommunsammanslagningar att planeras.

En statlig utredning menade att gränserna på södra Södertörn borde ändras. Enligt förslaget skulle Nynäshamn fortsätta att vara en egen enhet. Kommunerna Sorunda, Ösmo och Torö skulle däremot slås samman.

Idén ogillades skarpt i Sorunda, som hade byggt både kommunalhus och brandstation och ville klara sig på egen hand. Många ansåg också att bygdens gamla och speciella historia var argument mot att Sorunda skulle tvingas in i något samarbete.

Oviljan var ömsesidig. I Ösmo befarade man att en sammanslagning med Sorunda skulle medföra trubbel.

– Jag vågar inte tro på sämjan i ett blivande äktenskap mellan Ösmo och Sorunda, sade Ösmos kyrkoherde John Mellgård.

Staden Nynäshamn tyckte däremot att ett samgående mellan Sorunda, Ösmo och Torö vore det mest rationella.

– Sorundaborna har den ensidiga inställningen att vilja leva för sig själv, men det är på tiden att de börjar se sig omkring i världen, sade Nynäshamnspolitikern Albin Grönkvist.

Men när det stod klart att Ösmo och Sorunda inte gick att ena lanserade staden ett förslag om ett samgående mellan Nynäshamn, Ösmo och Torö.

En sådan lösning hade Torö uppskattat. Torös resurser var knappa och den lilla kommunen ville helst hamna i samma enhet som Nynäshamn, eftersom det var närmast dit och man menade att staden hade ett bra skolväsende.

I Ösmo tänkte man annorlunda. Förslaget från Nynäshamn betraktades som överdrivet expansionistiskt. Staden hade några år tidigare, 1943, utökat sitt territorium på Ösmos bekostnad. Ösmo ville behålla sin kommun och erbjöd sig att ta in Torö i den.

Så blev det också, när regeringen fattade sitt beslut i september 1949. De nya gränserna skulle gälla från 1952.

– Här i Ösmo kan vi inte annat än vara nöjda med regeringsbeslutet då vi fått precis som vi önskat, sade Ösmos kommunfullmäktigeordförande Erik Pierre.

Han berättade också att Ösmo nu kunde gå fram snabbare med sina planer på att bygga ett kommunalhus.

Torö accepterade också regeringens beslut.

– Jag tror att mycket gott för toröbornas del kan komma genom ett samarbete med Ösmo, sade kommunalnämndsordföranden Karl Nyström.

Fler nyheter från 1949

Nya, moderna, skolbyggnader planerades. I Nynäshamn togs flera viktiga beslut om vad som skulle bli Svandammsskolan. Sorunda storsatsade på Kyrkskolan, som omräknat i dagens penningvärde kostade över 20 miljoner att bygga. Staten stod för knappt hälften av kostnaden.

Nynäshamn fick äran att vara värd för en match när Sverige för första gången arrangerade VM i ishockey. Det var den 18 februari, då Finland mötte Belgien. Finländarna vann med 17-2.

En packmästare och en åkeriarbetare som besökte ett ölkafé på Södermalm hamnade i luven på varandra när de diskuterade vilken som var den genaste vägen mellan Stora Vika och Nynäshamn. Den ene förordade vägen över Ösmo, medan den andre ansåg att det var bättre att ta vägen över Fållnäs. Någon enighet gick inte att nå, så det slutade med att åkeriarbetaren slog till packmästaren mitt i ansiktet.

”Tyskan fortfarande impopulär”, löd en rubrik i NP. Ingen ville delta i den tyskakurs som ABF i Nynäshamn kunde erbjuda. Men många anmälde sig till kurserna i engelska.

USA, Kanada och tio västeuropeiska stater bildade försvarsorganisationen Nato.De tre västliga ockupationszonerna i Tyskland förenades till Västtyskland. Av den sovjetiska ockupationszonen skapades Östtyskland.

Den första av totalt 20 filmer om Åsa-Nisse hade världspremiär i Vetlanda. John Elfström spelade huvudrollen.