Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skärgården har blivit fattigare på ejdrar – märks tydligt på våren

1982 fick undertecknad av den tidigare lotsen vid Landsort, Edvard Sjöblom, en rapport kallad "Synpunkter på djurlivet i Stockholms skärgård". Den är daterad Dalarö den 2 november 1981 och är undertecknad av Edvard Sjöblom och två andra skärgårdsbor.

Annons

I rapporten står: "Från minkfarmer har en del minkar rymt och kommit ut till kusten och skärgården där de förökat sig snabbt. Endast på Muskön har jakten varit effektiv och där har minken minskat eller helt försvunnit. På övriga öar i Stockholms södra skärgård har mink-beståndet ökat besvärande mycket. Minken gör stor skada på fågelägg och ungar och har utrotat alla harar och orrar, som tidigare fanns mycket på öarna. På en mindre holme (Espskär) räknades 50 stycken ejderhonor på bo, endast 4-5 ungar fanns kvar. På en annan holme fanns cirka 40 stycken men inga ungar blev kvar. På privat initiativ har vi tiggt medel till 30 stycken fällor som vi utplacerat på olika öar. Med dessa fällor fångades 235 minkar under vintern och våren 1982, vilket visar att det finns mycket mink."

Författaren Bertil Kumlien skriver i en av sina skärgårdsbetraktelser (Skärgårdsstiftelsens årsbok 1992): "I den diskussion om hårdare tag mot minken som tagits upp av Skärgårdsstiftelsen kan man utläsa en tydlig linje. Alla som vistas i skärgården, lotsar, fyrfolk, fiskare, naturforskare och tillsynsmän är eniga: Minkens spridning har pågått på tok för långt. Mot dessa sitter myndighetsfolk i inlandet, dit räknar jag Stockholm, och tror att det inte är så farligt."

Alla som vistas i skärgården, lotsar, fyrfolk, fiskare, naturforskare och tillsynsmän är eniga: Minkens spridning har pågått på tok för långt.

En som tidigt varnade för att minken kan komma att slå ut stora delar av sjöfågelbeståndet i Stockholms skärgård var ornitologen och sjöfågelforskaren Åke Andersson på Jägarförbundet. Han menade att om man på allvar skall komma till rätta med minkens utbredning och härjningar, så måste jakten intensifieras. I en rapport från Jägarförbundet, daterad 1995-12-20, skriver han: "Under perioden 1970-1995 har minken koloniserat betydande delar av Stockholms mellan- och ytterskärgård. I Bullerö skärgård har åtta kustfågelarter inventerats vid fem olika tillfällen under perioden 1970-1995. Denna observationsserie tycks vara den bästa tidsserien för att analysera långsiktiga förändringar i kustfågelsamhället i Stockholms skärgård. Tordmule, bergand och skräntärna har försvunnit som häckfåglar. Det häckande beståndet av silltrut, småskrake och tobisgrissla har minskat till cirka en tiondel av tidigare numerär. Svärta och vigg visar en nästan lika stor tillbakagång. Ejder och gråtrut ökade i antal under större delen av 25-årsperioden, men har minskat tydligt mellan 1989 och 1995."

Vid en intervju i SvD den 2 april 1996 under rubriken "Minken hotar utrota skärgårdsfåglar" säger Åke Andersson: "Stockholms skärgård kan bli betydligt fågelfattigare i framtiden. Vissa arter som tobisgrissla, tordmule, vigg, svärta och fisktärna kan minska med så mycket som 90 procent". Åke Anderssons farhågor har nu drygt 20 år senare till stor del besannats.

Sjöfåglarna fortsätter att minska. Rapporter talar om att ejder och svärta blivit allt färre i skärgården på senare år. Svärtan, som förr var lika vanlig som ejdern, har dessutom försvunnit på sina håll. Genom Skärgårdsstiftelsens inventeringar inom sina förvaltningsområden får vi bland annat reda på att ejdern minskat kraftigt de senaste 10-15 åren. Efter 2008 har beståndet mer än halverats.

Men här bör framhållas att denna snabba och kraftiga tillbakagång i ejderbeståndet inte enbart beror på minkens predation. Dödliga sjukdomar har länge grasserat bland ejdrarna i Östersjön och på andra håll. De små dunungarna dör av blodsugande tarmparasiter och de vuxna fåglarna av fågelkolera och andra farsoter. Från veterinärhåll tror man att de svenska ejdrarna smittats av kolerabärande danska ejdrar under vinteruppehållet i de danska vattnen.

Att skärgården blivit fattigare på ejdrar märks tydligt av sträcken om vårarna där flockarna tillnärmelsevis inte är lika stora som de var förr.

Om minskningen av ejderbeståndet i hela Stockholms skärgård fått samma stora genomslag som i stiftelsens områden, mycket tyder på det, så kan sjöfågelbeståndet i hela skärgården ha minskat med så mycket som 140 000 individer sedan år 2000, där ejdern står för merparten av de försvunna fåglarna.

Att skärgården blivit fattigare på ejdrar märks tydligt av sträcken om vårarna där flockarna tillnärmelsevis inte är lika stora som de var förr.

Jag vill här passa på att rätta till och även lägga till uppgifter som försvann i min artikel om minkens härjningar i NP den 6 februari 2018 där det uppgavs att sjöfågelbeståndet i Stockholms skärgård skulle ha minskat med upp emot 70 000 individer mellan åren 1975-2000. Uppgiften var inte riktig på sätt att minskningen gällde 22 av skärgårdens 38 sjöfågelarter samtidigt som resterande 16 arter ökat med 40 000 individer under perioden varav ejdern med 14 000.

Berndt Lundin

Ornitolog och fågelräknare

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel