Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Övningsplats för ubåtsräddning

Landsortsdjupet, den 459 meter djupa ravinen som klyver havets botten två mil sydost om Landsorts fyr, är en övningsplats för Försvarsmaktens ubåtsräddning. Där råder en evig natt som inte ens de starkaste solstrålarna förmår att lysa upp. Men en djupdykning till Landortsdjupet kan innebära oväntade ljudupplevelser för en ubåt.

Annons

Drygt två mil, eller 12 sjömil, sydost om Landsorts fyr, döljer sig en halvmånformig sprickdal i havets botten. Ravinen har fått sitt namn efter Landsort, och med sitt djup på 459 meter under havsytan är den Östersjöns djupaste ställe.

Bara några få människor har besökt Landsortsdjupets ogästvänliga miljö. En av dem är örlogskapten Mats Larsen på ubåtsräddningsfartyg HMS Belos. Tillsammans med fartygets miniubåt, ubåtsräddningsfarkosten URF, har fartyget ansvaret för den svenska försvarsmaktens ubåtsräddning.

Enligt ett avtal, som Sverige har tecknat med Polen, Norge, England och USA, bistår HMS Belos också dessa länders ubåtsräddning.

Miniubåten URF har kapacitet att operera på 460 meters djup om en ubåt, som ligger i djupet, behöver räddas, berättar Mats Larsen.

– Vi prövar farkosten ett par gånger om året för att se om den klarar det djupet, säger han.

Därför är Landsortsdjupet en bekant miljö för miniubåtens besättning.

Hur känns det att dyka så djupt?

– Man tittar lite spänt på djupmätaren, men annars känns det som vanligt ombord på farkosten, svarar Mats Larsen.

I Landsortsdjupets botten är vattnets tryck enormt. Det motsvarar 46 kilos tryck per kvadratcentimeter, säger Mats Larsen. Det kan jämföras med trycket på vattenytan som är noll.

– Skulle man skicka ner en Coca Cola-flaska skulle den komprimeras till ett lillfingers storlek, och den skulle implodera, säger han.

Ingen människa skulle klara det trycket under fridykning, men utbåtarna och ubåtsräddningsfartyget är konstruerade för dessa tryckförhållanden. Det enda som sker är att ubåten krymper en aning under dykningen.

Sikten i Östersjöns vatten är dålig. Jämfört med till exempel Västkusten är siktförhållandena generellt sett sämre i Östersjön, vilket beror på Östersjöns saltfattiga vatten, säger Mats Larsen. Solljuset försvinner snabbt under dykningen, och i Landsortsdjupet är det beckmörkt.

– Där nere ser man kanske som bäst 10 meter framåt, och det enda ljuset kommer från farkostens strålkastare. Det är ganska dött därnere, och det enda som man kan se är kanske en kammanet som simmar förbi. Kanske reagerar också någon fisk på ljuset och simmar närmare, säger han.

Under djupdykningen i Landsortsdjupet kan man uppleva överraskande skiktfenomen. Skiktförhållandena kan spela spratt för ubåtar som befinner sig nära varandra i olika djup, vad gäller det utstrålande ljudet från ubåten. Det gör det svårt för ubåtarna att upptäcka varandra.

Det beror på Landortsdjupets speciella vattenförhållanden. Vattnet där är skiktat och vattenskikten rör sig och lägger sig på varandra beroende på vattnets salthalt, temperaturen och vattenströmmarna i ravinen.

– När man dyker i olika skiktningar i vattnet, kan sikten upplevas mycket olika, berättar Mats Larsen.

– Temperaturen, trycket och salthalten påverkar förhållandena. Sikten kan upplevas som mycket bra, till exempel om vattnet innehåller mycket salt, och sikten varierar från årstid till årstid.

Landsortsdjupets djuphålor har tidigare nyttjats som dumpningsplats. Svenskt radioaktivt avfall dumpades där under 1950- och 1960-talen, och Förvarsmakten har där sänkt uttjänt ammunition. Också avfall, lack- och färgrester och skrotbilar har sänkts i djupet.

Mats Larsen berättar att dumpningsområdena för explosiva ämnen finns i norra delen av Landsortsdjupet och har markerats på sjökort. Men under sina ubåtsdykningar har han inte sett några spår av dumpningarna, berättar han.

– Vi har aldrig sett något. Det som har dumpats har lagt sig i botten och det ser man inte, säger han.

Annons